I oktober 1984 tillskriver länsarbetsnämnden i Malmöhus samtliga kommuner i länet, däribland Sjöbo. Man vill veta hur många lägenheter som kan ställas till förfogande för flyktingar. Kommunledningen svarar att Sjöbo saknar lediga lägenheter och har brist på arbetstillfällen.
Det här är starten på den process som leder till att Sjöbos ledande kommunpolitiker, centerpartisten Sven-Olle Olsson, föreslår att "kommunens röstberättigade ges möjlighet att ge sin mening till känna … i en rådgivande folkomröstning, som arrangeras i samband med valet i september 1988. Frågeställningen skall då kunna besvaras med Ja eller Nej och vara baserad på Invandrarverkets framställning om mottagande av 25 - 35 flyktingar årligen."
Jag följde valprocessen 1988 och skrev en bok om det jag erfor. Bokens slutord lyder: "Det som hänt i Sjöbo är ett stöd för all världens reaktionärer. Om vi inte ser upp kan smittan snabbt sprida sig. Det finns skäl att mota Olle i grind."

Att se bakåt och söka förstå vad som en gång skett är långt ifrån enkelt. Att utifrån bilden av det förflutna göra tankar om framtiden är en än vanskligare konst.
Allt oftare möter vi uppgifter som tyder på att Sverigedemokraterna kan komma in i riksdagen 2010. Det tycks tid att se både bakåt och framåt och det är sannerligen dags att se upp.
Sjöbohändelserna började som en till synes vardaglig kontakt mellan tjänstemän och kommunpolitiker. Kanske var det fråga om den "skakning på nedre däck" som Mikael Wiehe sjunger om? I dag verkar skakningen ha spritt sig i samhällskroppen. Landskronas ställningstagande i senaste valet tycks säga något om vad som håller på att ske.
Vad kan göras?
Det område som jag har god kontakt med är skolan. Där kan möjligen olika satsningar ge resultat.

• Bland skolpersonal behövs större kunnande om nittonhundratalets historia och det behövs utvecklad didaktik. Okänslig undervisning medför att vi slår dövörat till. Vi behöver alla lära oss mer om lusten att hata och vår förmåga att blunda.
• Skolor där man har grupper med naziidentitet behöver hjälp. Historiker och psykologer med kunnande om skeenden i grupper bör utveckla samarbete. Skolor som har att hantera nynazistisk propaganda och nazianstuckna elever bör kunna få massivt stöd från någon form av hjälporganisation med resurser för metodutveckling.

För tjugo år sedan förmådde jag inte föreställa mig att vi i Sverige 2009 skulle ha en liten men extremt våldsam grupp nynazister. Jag hade svårt att tänka mig möjligheten att vi skulle kunna få ett främlingsfientligt och reaktionärt parti i riksdagen.
Vad händer med vårt tänkande om vi söker föreställa oss ett riksdagsval enligt Sjöbomodellen tjugo år från nu? I värsta fall vågar vi inte ens tänka tanken. Vi förnekar problemets vidd och väljer att tänka på någonting mindre oroväckande.
Det är en dålig idé att närma sig framtiden blundande. En blick i backspegeln kan kanske få oss att öppna ögonen.

S L U T

En gymnasieklass

Vårterminen 2003 besökte jag en gymnasieklass. Eleverna utbildade sig till barnskötare. Det framkom att merparten av ungdomarna inte hade sökt till den här gymnasieskolan. Många ville inte heller bli barnskötare. De flesta önskade att de hade kommit in på en högstatusskola. De ville utbilda sig till ett högstatusyrke. Men förkunskaper och betyg räckte inte längre än hit. Här satt de nu och såg vilsna ut, deras frånvaro var hög, deras motivation låg, många var utomordentligt klena läsare och somliga kunde med svårighet tillgodogöra sig text lämpad för tioåringar.Det berättades för mig att narkotikaförsäljning pågick tämligen öppet runt skolan. Det var inte ovanligt att elever kom till skolan beväpnade. Dödshot mot både lärare och elever hade förekommit.

En högstadieskola

Våren 2003 besöker jag en högstadieskola i en av våra storstäders kranskommuner. Lärarna beskriver hur merparten av eleverna inte vill vistas i skåphallen, ty där härskar en mafialiknande organisation. Organisationen ägnar sig åt olika sorters verksamhet, verksamheter som lärarna har liten inblick i. Detta emedan kravet på tystnad är kompakt. Den elev som skvallrar kan råka mycket illa ut. Lärarna berättar att för tillfället är den här organisationen förlamad efter det att den femtonårige " Kejsaren" tagits av polis sedan han gjort sig skyldig till ett våldtäktsförsök i skolan.

I villaförorten

I den välordnade förortsskola där den övre medelklassen placerar sina barn kommer jag in genom dörren och ingen har kepsen på sig, alla eleverna har romaner av Strindberg, Moberg eller Söderberg framför sig på bänken. Ungdomarna hälsar vänligt och intresserat och de börjar snart ställa välformulerade frågor. I den här skolan värnar man om " kulturarvet" och man läser in sig på svensk litterär kanon.

Myten om "ungdomarna" som enhetlig grupp

Bland de ungdomar jag möter finns alla sorter. Somliga är mer belästa och mer välformulerade än vad jag var då jag var i deras ålder. Somliga går i skolor där jag önskar att jag själv hade fått vara elev. Andra lever sitt skolliv i smutsiga skåphallar och trasiga klassrum och de har ofta ont i magen. De fruktar inte Caligula. De fruktar kamraterna. För dessa är J.P Sartres sats: " Helvetet, det är de andra", en daglig och förfärande påtaglig realitet.

Ungdomslitteratur - vad är det?

Begreppet "ungdomslitteratur" är svårt att hantera emedan det tycks förutsätta att det finns en ungdomstid lika för alla. Tillika förutsätts sociala villkor och intellektuella förutsättningar vara samma för alla. I känslomässig bemärkelse kan ungdomstiden kanske ha inslag som är - ungefär - lika för alla. Vad gäller individuell mognad, vad gäller kunskaper och färdigheter är spannet enormt. Socialt är villkoren så olika att det är svårt att inte uppröras.

Vad är en roman?

I Micahel Ondaatjes "Den engelske patienten" påstås att en roman är " en spegel som kommer gående längs vägen." Det är en definition så god som någon, men den reser problem. Romanens spegel är ingen ordinär spegel. Tvärtom, det är fråga om en mycket ovanlig sådan. I romanens spegel kan vi inte bara få se oss själva och vårt eget ansikte i mer eller mindre förvriden form. Vi kan också få syn på sådant som finns inuti oss. Och vi kan få syn på samhälleliga förhållanden, livsstilar och epoker som vi tidigare saknade all uppfattning om. I samspelet mellan läsaren och romanen bringas alltihop i rörelse och i det liv som uppstår då de döda orden möter den levande läsaren växer berättelsen fram. I det goda fallet kommer läsningen att starkt beröra oss, både intellektuell och känslomässigt.

Varför läser inte ungdomar till exempel Ivar Lo -Johanssons "Pubertet"?

Vi kunde använda en annan välskriven klassiker som exempel, men "Pubertet" duger bra. Svaren på frågan torde bli mångskiftande av det skälet att gruppen "ungdomar" är en heterogen grupp. Somliga - i min erfarenhet allt fler - berättar frankt att de sällan läser böcker. Däremot kan de ibland hela dialogpartier ur vissa filmer utantill. Andra menar att de främst läser fantasy eller deckare. Somliga går i gymnasiet men kan läsa på mellanstadienivå. Själv tror jag att det är styrkan i själva anekdoten, storyn, som det hänger på. Om storyn är tillräckligt stark är det inget som hindrar att läsaren fängslas av en ung mans uppväxt i Sörmland för snart hundra år sedan. Ivar Los text har många kvaliteter, men " Pubertet" har ingen riktigt stark story.

Behövs ungdomslitteraturen?

Uppenbarligen säljs den - vad gäller somliga av mina egna böcker - i tämligen stora upplagor. Om jag håller mig till det jag själv skriver kan jag konstatera att böckerna tillika lånas på bibliotek i avsevärd omfattning. Varför? För några veckor sedan mötte jag i Linnéskolan i Uppsala en pojke som sa: " Du förstår, din bok Vinterviken - den handlar om mig."

Det är jag som är målet?

Kanske är det så att läsning - ibland - syftar till att jag ska få syn på mig själv, bli bekant med mig själv och vänja mig vid mig själv? Kanske är läsning ett sätt att vänja sig vid att vara den man är, att acceptera och att förstå? I ett sådant perspektiv blir frågan om ungdomslitteraturens vara eller icke vara en fråga som framförallt bör handla om hur vi ska kunna hjälpa fler ungdomar att hitta till för den enskilde läsaren god och närande litteratur. Frågan som framför andra bör diskuteras är frågan om läsningens ställning, skolans möjligheter och samhällets ansvar vad gäller att hjälpa barn och unga att bli intresserade och roade läsare av skönlitteratur. Behovet av goda speglar - insprängda i en spännande berättelse - är oerhört. I den välskrivna " ungdomsromanen" finns både den engagerande berättelsen och den spegel i vilken vi - kanske - kan få syn på oss själva och det samhälle vi byggt.

S L U T

Under tio års tid arbetade jag som lärare på behandlingsinstitution. Eleverna var normalbegåvade tonåringar som hade svårigheter med sig själva, föräldrar och skola. Nivån på elevernas kunskaper kan - vådligt förenklat - sammanfattas: efter två resor till Mallorca kan man inte peka ut ön på kartan. Man kan inte dividera 52 med 4 och få det till 13. Man kan inte tala om när andra världskriget började, inte heller när det slutade.

Jag utgår ifrån att en del unga nazister rekryteras bland den sortens ungdomar som jag förr i tiden arbetade med - gravt okunniga femtonåringar med avsevärda personliga problem.

Ylva Floremans dokumentärfilm " Vem bryr sig?" ska visas som skolbio. Det gör mig orolig. Det jag oroar mig för är hur den ska uppfattas av okunniga och konfliktbenägna pojkar och flickor.

I filmens öppningsscen möter vi en ung nazist. Polisen har kommit hem till honom när han ihop med bekanta lekte med vad som grannar uppfattade som vapen. Nazisten pekar på dörrkarmen och berättar att polisen bröt sig in med kofot, trots att dörren var öppen. Pistolerna var ärtpistoler. Poliserna var tungt beväpnade och de var trettio stycken.

Ett av de enklaste retoriska greppen är att man ser till att få skrattarna på sin sida. Här är det meningen att den femtonårige skolpojken som knappt kan läsa ska skratta å t polisen. Han ska skratta m e d nazisten. Å t polisen.

Om det hade funnits trettio tungt beväpnade poliser i Malexander hade kanske ingen behövt dö. Och ingen hade behövt bli mördare. Budskapet i en av de första scenerna i Ylva Floremans film är att polisen är löjlig.

De ungdomar jag en gång i tiden arbetade med älskade att få höra hur löjliga olika auktoriteter kunde vara. Inte minst polisen, som de själva ofta haft konflikter med. Själv har jag många gånger varit en urlöjlig lärare, för att inte tala om hur löjlig jag ibland har varit som förälder. En gång i tiden gjordes det till och med film om löjliga nazister. Chaplins Diktatorn och Ernst Lubitschs Att vara eller inte vara. För att nämna två oförglömliga.

Besvärande i inledningsscenen är också att nazisten kräver att bli trodd: nazisten påstår att dörren var öppen, vilket är förutsättningen för att polisen ska bli löjlig då den bryter sig in med kofot. Men tänk om nazisten ljuger? Tänk om dörren var låst? Den retoriska figuren i första scenen har gett oss en löjlig polismakt och en nazist som femtonåringen ska tro på.

Efter den här öppningen har Ylva Floreman förmodligen vunnit en och annan femtonårig pojke över till nazisternas sida. Grabben känner igen sig. Snutjävlarna är f ö r löjliga. Igenkänning är början på identifikationsprocessen.

I filmen förekommer en nazist som enligt vad han säger har använt skruvmejsel då han misshandlat någon som han hade lust att misshandla. Det förklaras att skruvmejsel är ett utmärkt tillhygge, för skruvmejseln kan polisen - den löjliga - inte ta ifrån en enligt knivförbudslagen. Senare ser vi i bild samme nazist med en skiftnyckel i handen medan han leende pratar om sina aktiviteter. Budskapet till den av nazism intresserade femtonåringen är glasklart: beväpna dig med skiftnyckel eller skruvmejsel så kan de löjliga poliserna inte komma åt dig. Andra vidrigheter som nämns är hur de intervjuade nazisterna slagit folk med basebollträn och hoppat på offrens huvuden. Det hade varit på sin plats att låta ett offer komma till tals för att berätta hur det känns att bli slagen med baseballträ. Men den sortens film ville inte Ylva Floreman göra, vilket hon frankt deklarerar. I stället har hon gjort en film där nazistiska våldsmän leker med barn och dricker kaffe. Påfallande många bilder av lekande kattungar förekommer. De lekande kattungarna ter sig bisarra när vi tänker på de frånvarande offren.

Jag förstår Ylva Floreman så att hon anser att man ska p r a t a med nazisterna.

Nazisterna ska inte d e m o n i s e r a s. Som om nazisterna skulle kunna göras värre än de är i kraft av sina handlingar. Ylva Floreman visar ett samtal med en nazist där hon försöker övertyga nazisten om att denne är fördomsfull. Det som demonstreras är att det i n t e går att resonera med nazister. De intellektuella verktygen underkänns av nazisterna. Tanke, sanning, källkritik finns inte för nazister. Vad är det då man ska prata om? Och hur ska man prata? På nazisternas villkor?

I filmen levereras en främlingsfientlig vits. Jag gissar att somliga tonåringar kommer att lägga den på minnet. När den snälle läraren vill diskutera filmen med klassen kommer hon att få höra vitsen.

Ylva Floremans grepp att låta nazisterna tala - på sina villkor - om sina våldsdåd finner jag motbjudande. Rimligen bör offret få möjlighet att berätta hur skruvmejseln i nacken kändes. För den unge, okunnige tittaren blir det förvirrande. Här sitter någon som enligt vad han själv säger har misshandlat folk. Han sitter i sin soffa och dricker kaffe. Han skäms inte. Han uttrycker ingen ånger. Någonstans ligger ett offer och gråter över förlorad syn eller smärtor eller rädsla dithän att man inte längre vågar gå ut. Men offret räknas inte, hörs inte, syns inte, får inte komma till tals. Vilken debatt är det tänkt att läraren ska få till stånd i klassrummet efter att man sett filmen? Nazistisk verksamhet låter sig knappast beskrivas genom att nazistiska våldsmän får tala i egen sak medan offren tiger still.

Nazismen måste vi bekämpa så gott vi kan och vi får väl berätta för varandra om vad som fungerar och vad som inte fungerar. Utstötning torde inte vara någon bra väg, men att sopa under mattan är lika dåligt. Under Ylva Floremans tjocka matta av kaffeljummen folkhemsnazism ligger offren och kvider. Risken är att unga tittare inte hör och ser dem. Ylva Floreman har ställt för många småbarn, kattungar och kaffekoppar i vägen.

Allt oftare möter jag i tidningar, tidskrifter och andra media begreppet" ondska". Det talas om "ondskan" som om vi alla visste vad vi menar. Själv har jag problem med begreppet och kan inte fylla det med mening utanför en religiös referensram. Jag kan inte se att " ondskan" kan inlemmas i de enkla förklaringsmodeller som jag brukar använda då jag söker förstå mig själv och andra. Eftersom jag inte är religiös tvingas jag söka efter mer användbara begrepp. För mig är " perversion" ett mer hanterligt begrepp. Jag tror att det mesta av det som vanligtvis kallas "ondska" täcks in av perversionsbegreppet.

Vad kommer det sig då att många debattörer, redaktörer och andra publicister är förtjusta i det - i mitt tycke - undanglidande begreppet "ondska"? Och vad kommer det sig att perversionsbegreppet är så sällan använt?

Perversionsbegreppet har sin bas i sexualiteten och vi väjer, drar oss skamfyllda tillbaka och trevar efter det doftlösa, nästintill meningslösa begreppet " ondska."

" Hos varje frisk person torde man kunna finna någon form av sexuellt beteende, som skulle kunna kallas perverst, jämsides med det normala sexualmålet."

Så skriver Sigmund Freud 1905. Freud utgick som bekant från föreställningen att det finns en sorts sexualitet som är " normalare " än annan sexualitet - fullbordat samlag mellan två någorlunda vuxna individer av motsatt kön. Han såg dock också att i oss alla finns lust att titta och bli betittad, lust att underkasta oss, lust att plåga, lust att dyrka människor av samma kön etc. Jag tror att det är inför detta som vi så gärna vill börja tala om ondska i stället för perversion. Ondskan kan förläggas utanför mig själv. Den kan till och med tyckas ha sitt ursprung inte i mig utan i en ond makt - till exempel Djävulen. Perversionen däremot är min, den måste jag ta ansvar för. Den har sitt säte i min sexualitet. Är jag tillräckligt vettskrämd för perversionsungar i mig kan jag bli sexualförnekande eller en hängiven förföljare av sexualitetens olika uttryck.

Den amerikanske historikern Christopher Browning har i sin bok

" Ordinary Men - Reserve Police Battalion 101" skildrat hur

" vanligt folk " kommer att begå grymheter av en art som de flesta av oss skulle kunna svära på att vi själva aldrig skulle kunna begå. Det Browning bland annat tar itu med är den förenklade schablonbilden av den tyske nazisten. Denne är klädd i välpressad svart uniform, bär blanka stövlar, ridspö och kanske monokel. De flesta av oss erfar lättnad inför den bilden

- sådan är inte jag.

Svårare får vi med den bild som målas upp i Brownings bok. De som tillhörde polisbataljon 101 bar varken ridspö eller monokel. De var

" vanligt folk" från Hamburg. Bataljonen bestod av femhundra man. Merparten var medelålders karlar, för gamla för tjänst vid fronten. De hade därför skickats till Polen som " polistrupp." Deras uppgift var att döda judar. I tusental. Merparten av bataljonen bestod av hamnarbetare, latbilschaufförer och kypare. Få var organiserade nazister. Ändå deltog de i mördandet.

Den vanliga " förklaringen" till varför " vanligt folk" i tyska armén deltog i grymheter bortom allt förstånd är att " de lydde order." Föreställningen är att den tyske soldaten var t v i n g a d att begå grymheter.

Det Browning övertygande visar är att detta är en myt. Den tyske soldaten måste - som alla soldater - lyda order i strid. Att döda obeväpnade civila var inte strid. Det var ett uppdrag som man kunde utföra om man ville. Ett fåtal avstod. De som avstod straffades inte. De fick annan tjänstgöring.

I förhör efter kriget berättar en soldat om hur han sköt småbarn. Han hade en överenskommelse med en kamrat: kamraten sköt modern. Därefter skulle det ha varit en grymhet att inte skjuta barnet. Det blev därför en akt av godhet att skjuta judiska småbarn.

Perversionen har en egen logik. Den säger att vitt är svart, ont är gott, sanning är lögn och smärta är njutning. Förnekelsen, lögnen och vändningen i sin motsats är ett grundelement i all perversion.

Browning citerar Zygmunt Bauman, som sammanfattar: " Nazismen var grym för att nazisterna var grymma; och nazisterna var grymma för att grymma människor gärna blev nazister."

Att vilja leva ut sin grymhet genom att plåga människor eller djur är en form av perversion. Akten av grymhet åtföljs av en känsla av upphetsning. Upphetsningen är lustfylld. Det lustfyllda gränsar till erotiken. Den grymma utlevelsen blir en perverterad - men mestadels omedveten - sexualhandling.

Vi får alla lust att vara grymma ibland. Ibland vill vi vara grymma mot nazister. Vi söker ett objekt som legitimerar och till och med tycks kräva att vi lever ut vår grymhet.

Dagens unga nazister är inte " onda". De är unga män och kvinnor där den perverterade lusten tagit över. Om de inte stoppas i tid kommer de snart att vara många av det enkla skälet att vi är många som erfar lust i att vara grymma.

Min morfars far ägde gård i Hangvars socken på norra Gotland. Han hade två söner, Karl och Gustav. Karl var äldst och ville bli bonde. Gustav ville bli konstnär. Morfars far bestämde att Karl skulle läsa till folkskollärare. Gustav fick gården. Karl gifte sig med Eva och blev efter utbildning lärare i Boge. Evas och Karls förstfödde hette Inge. Hösten 1926 var Inge femton år och fick reumatisk feber. Min mormor berättade som mycket gammal - hon blev 102 år - hur man fick vända Inge i lakan. Man kunde inte röra vid honom utan att han skrek. Inge dog i oktober 1926. Några veckor senare föddes flickan som skulle bli min mor. Hon fick namnet Ingegerd.

När Ingegerd var 18 år gammal gick hon för att dansa i Folkets park. Hon mötte en rekryt som gjorde värnplikten vid kustartilleriregementet i Fårösund. Hans namn är Karl - Erik. Efter en danskväll blev Ingegerd gravid. Morfar var vid den här tiden far till sju barn. I högra lådan i hans skrivbord låg en stämpel som jag lekte med som liten. Jag tryckte stämpeln mot den anilinfärgade dynan och sedan mot ett papper : Överförmyndaren i Slite och Boge . Den texten var den första jag läste på egen hand.

Morfar bar mörk kostym, var rak i ryggen och röstade med högern. En gång fick han en böld på näsan. Han gick till provinsialläkaren och bölden blev skuren. När han kom hem tog han fram en fingertuta i mjukt skinn, en sådan som man bär utanpå ett bandage då man skadat fingret. Han satte lädertutan över den bandagerade näsan och lät mormor knyta remmarna bakom öronen. Sedan gick han att undervisa i Slite folkskola. Det skrattades säkert en del i klassen, men inte mer än vad morfar fann passande.

Ingegerd och Karl - Erik gifte sig och for till Skåne, där Karl - Erik hörde hemma. Karl - Eriks mor hade butik i Limhamn. Ovanpå butiken fanns en lägenhet. Där installerade sig Karl - Erik och Ingegerd tillsamman med Betty, kvinnan som skulle bli min farmor. Jag föddes i maj 1945.

Morfar sände kunskapare att ta reda på hur Inga och Mats hade det i Skåne. Kunskaparna var mina morbröder, vilka låg vid flottan och ibland angjorde hamnar i sydsverige. Morbröderna rapporterade att Ingegerd och Mats inte hade det bra.

Nu sätter sig morfar på rälsbussen, båten och tåget och infinner sig i lägenheten ovanpå butiken i Limhamn. Han bor där några dygn och tredje dagen samlar han Betty, Karl - Erik och Ingegerd och vänder sig till Karl - Erik med frågan: "Vem vill du ha? Din mor eller min dotter?"

Min far lär då ha svarat : "Då väljer jag mor."

Morfar tog dotter och barnbarn med sig hem till Slite. Morfar - som alltid visste bäst - skaffade arbete åt Ingegerd i Visby, tre mil från Slite. Själv åtog han sig att tillsammans med mormor ta hand om den ettårige Mats. När mamma lämnade mig hos mormor och morfar för att fara till Visby lär mormor och morfar ha fallit i varandras armar, gråtit och yttrat: " Nu har vi fått Inge tillbaka."

Två år gammal drabbades jag av dubbelsidig lunginflammation. Jag fördes till lasarettet i Visby där jag blev kvar i en månad. Jag var mycket sjuk och man har sagt mig att jag var nära att dö. Jag vårdades av kvinnor i blå klänningar och vita förkläden. De bar märkliga små vita hattar och de hade ansiktet täckt av vita dukar. Ovanför den vita duken såg man ögonen.

Ögonen.

Under den här månaden tilläts min mamma inte besöka mig. Hon har berättat hur hon på sina luncher cyklade ner till lasarettet och stod vid dörren i vilken fanns ett fönster.

Ögonen.

Själv har jag inget minne av att jag från min säng med järngaller skulle ha sett mamma där hon stod bakom fönstret i dörren och grät. När jag skrevs ut från sjukhuset hade man konstaterat att jag hade ett hjärtfel. Man har berättat för mig att då jag kom hem från sjukhuset var jag " mig inte lik." Det livliga barn som jag tidigare varit hade blivit kvar på sjukhuset. Det barn som kom hem var ett tystlåtet och tillbakadraget barn. Jag kan inte förstå annant än att det barn som kom hem var ett deprimerat litet barn.

Jag bodde nu med mormor och morfar. I morfars arbetsrum fanns två teckningar som Inge hade gjort i sjätte klass. De satt bakom glas och ram. Den ena föreställde en strömming, den andra en gädda. Bilderna var fotografiska. Det jag någon enstaka gång fick höra om Inge var att han varit "så begåvad" och att han varit "snäll". Mormor och morfar älskade mig över allt på jorden. De var varma och omtänksamma människor och de brydde sig om att prata med mig och läsa för mig. På bokhyllan i morfars arbetsrum stod ett skrin. Skrinet hade lås men var olåst. En dag i femårsåldern öppnade jag skrinet. Där låg ett halvdussin brunvita fotografier på kartong. Någon låg död med knäppta händer. Han låg på lakan som hade en ton av brunt. Jag minns inte om jag begrep det själv eller om jag frågade. Den döde var Inge.

När jag 1953 hade gått ut första klass fick jag frökens uppdrag att skriva en teaterpjäs till skolavslutningen. I backspegeln ter det sig som ett märkligt uppdrag. På Gotland fanns vid den här tiden ingen teater. Jag tror inte att jag hade hört någon radioteater. Jag har inget minne av att vi under det första skolåret skulle ha spelat teater i klassen. Inte desto mindre ansåg fröken sig veta att jag skulle kunna skriva en pjäs. Och eftersom fröken ville det, så gjorde jag det. Jag vidtalade min gode vän Sigvard och förklarade pjäsen för honom. Pjäsen hade följande innehåll: In genom klassrumsdörren kommer Sigvard. Han är iförd cowboyhatt, snusnäsduk som täcker merparten av ansiktet och han är försedd med en revolver laddad med etthundra knallpulverskott. Han skall ta betäckning bakom kartstället i hörnet och beskjuta klassrumsdörren genom vilken jag gör entré. Jag bär en cowboyhatt betydligt större än Sigvards, sheriffstjärna på bröstet och två knallpulverpistoler. Nu skall en revolverduell utkämpas. Då Sigvard skjutit sitt sista skott skall han tappa sitt vapen och yttra pjäsens enda replik: " Uff, jag är skadad!" Därefter skall jag arrestera Sigvard och föra ut honom genom dörren. Det var pjäsen, som dramatikern tänkt ut den på sin kammare.

När pjäsen uppfördes tillkom ett och annat som författaren inte räknat med: På examensdagen gör Sigvard entré iförd cowboyhatt, revolver och snusnäsduk. Snusnäsduken täcker ansiktet upp till de blå ögonen.

Ögonen.

Då får han se att runt klassrummets väggar sitter tjugofyra mödrar vilka samtliga iakttar Sigvard.

Ögonen.

Sigvard blir blyg och glömmer vad vi kommit överens om. I stället för att ta betäckning bakom kartstället kryper han in i under katedern. Nu gör jag entré. Jag märker att Sigvard avvikit från från instruktionen och begriper var han gömt sig. Jag ställer mig vid katedern och avlossar i snabb följd tvåhundra knallpulverskott i ansiktet på Sigvard medan jag upprepade gånger ropar den improviserade repliken: " Kom fram din bov!"

Det gör inte Sigvard, ty han har börjat gråta. Nu applåderar fröken och småningom de förundrade mödrarna.

" Tack Sigvard och Mats!" säger fröken och hostar i knallpulverröken. " Tack så mycket, det var en fin pjäs!" Och Sigvards mamma kommer och drar fram den storgråtande Sigvard. Tårarna rinner ner i snusnäsduken, som fortfarande täcker merparten av hans ansikte.

Jag kan inte annat än förstå innehållet i min första pjäs som ett omedvetet försök att gestalta något ur mitt liv - vistelsen på Visby lasarett vårvintern 1947. Här finns sköterskornas ögon ovanför munnskyddet och här finns lusten att gå tillrätta med dem, beskjuta dem och föra bort dem till okända plågor, dessa som i vänligt nit plågade mig som tvååring. De stack mig med långa nålar, de badade mig och la mig på kalla vågar. Och de höll mig instängd. Jag levde som tvååring en månad i min gallersäng.

Och när pjäsen uppfördes kom den på ett märkligt vis att gestalta något som inte fanns i manus - det gråtande barnet iakttaget av passiva och tillsynes maktlösa mödrar. Och vem var det egentligen som skulle komma fram enligt den improviserade repliken " Kom fram din bov?"

Dubbelexponeringen av ögonen - Sigvard med snusnäsduken eller munskyddet och mödrarna iakttagande längs väggarna. Men också den oplanerade gråten. Därtill arresterandet av Sigvard. Han / hon skall hållas i fängsligt förvar på ett eller annat sätt. Han skall kanske rent av spärras in i en säng med galler på Visby lasarett? Därtill revolvrarna. Den maktlöse Sigvards revolver, hans skada och mina egna härligt kraftfulla revolvrar med vilka jag kan utöva makt över honom. Jag är dramatiker, regissör och huvudrollsinnehavare. Jag är fullkomlig i makthänssende, en situation helt motsatt min situation på sjukhuset 1947.

Någon menar att mina gissningar om mig själv är väl fantasifulla? Naturligtvis, men själva sättet att gissa pekar på att jag är mig själv på spåren.

På vilket sätt kan ett fragment ur mitt liv tjäna som underlag för reflektioner kring barns och ungas situation i dagens Sverige?

Varje skolklass innehåller trettio barn eller unga som kommer till skolan med en personlig historia och ett känslomässigt bagage. Detta bagage kan vara avsevärt tyngre än det som ovan presenterats. Enskilda barn och unga kan ha betydligt större svårigheter att uttrycka sig och komma till tals än vad jag hade. För somliga ter det sig omöjligt att uttrycka något av den egna historien och den egna smärtan i någorlunda acceptabla former. Alla kan inte få frökens uppdrag att skriva en pjäs till skolavslutningen. Därtill finns det en person av avgörande betydelse i klassrummet - läraren. Den enskilde läraren - jag arbetade själv som lärare i nästan tjugo år - är också ett offer för sin personliga historia. När alla dessa människor samlas i klassrummet för att utföra skolarbete händer det att arbetet kommer att störas av något som jag vill beskriva som en skälvning, en slags vibration. Skälvningen går genom klassen och är ibland av sådan magnitud att man borde kunna mäta det med de instrument som seismologer använder då de mäter jordskalvens våldsamhet. Jag föreställer mig att den här skälvningen har sitt upphov i den personliga historia som de närvarande bär in i rummet. Man relaterar till fröken som om hon är en skjuksköterska som stuckit en med nålar. Man relaterar till kamraten som om denne borde spärras in. Man riktar - i värsta fall - inte en leksaksrevolver mot en klasskamrat, utan ett dödligt vapen. Man vill vara både författaren, regissören och huvudrollsinnehavaren. Men det handlar inte om en pjäs. Det handlar om ett klassrum och det är meningen att man skall lära fundamenta. Hur i himmelens namn skall man kunna bringa ordning i detta kaos?

De tappra människor som dagligen sysslar med detta, lärarna, förtjänar allt vårt stöd och all vår omtanke. På vilket sätt kan vi bäst hjälpa läraren ett vara den gode lärare som han eller hon - numera nästan alltid hon - vill vara? Jag tror att medvetenhet är att föredra framför omedvetenhet. Ett sätt att hjälpa läraren skulle då kunna vara att hjälpa läraren att bli mer medveten om sig och sitt varande, sitt tänkande och kännande i och kring situationen i klassrummet. Det har ofta smärtat mig att se hur oändligt ensamt lärararbetet är. Och det har förvånat mig hur lättvindigt man tar på de ibland fruktansvärda och i många fall dagligen återkommande kränkningar som läraren utsätts för eller utsätter sig för. Jag menar att en institution som skolan förlorar i trovärdighet då man å ena sidan säger sig vilja hjälpa och värna om eleverna, å andra sidan visar sig vara oförmögen att utveckla tekniker för att stödja och hjälpa den anställda personalen. Jag tror att på vissa niviåer inom oss fungerar vi mycket primitivt - åtminstone gör jag det - och det är för mig osannolikt att lärare i någon nämnvärd utsträckning rent känslomässigt skulle orka eller kunna se vidden av elevernas behov om ingen orkar eller vill se se till lärarnas egna behov. I en situation där jag är hårt pressad tror jag mig inte om att vara beredd att ge förrän jag själv fått. Och jag är inte heller förmögen att se förrän någon sett mig och mina behov.

Jag vet nästan ingenting om morfars far. Eftersom jag nästan ingenting vet kan jag fylla honom med innehåll som det passar. Jag förstår honom utifrån det lilla jag tror mig veta. Han ville av skäl som jag inte känner ge gården till den yngste sonen, Gustav. Men det var morfar som ville bli bonde. Morfar hade en välksött och stor trädgård. Han odlade vinbär och hallon, rabarber och morötter, han satte potatis och när jag var liten hade han höns och han höll tidvis gris. Han hade antagligen blivit en utmärkt bonde. Gustav ville inte vara bonde. Han ville bli konstnär. När morfars far var död började Gustav sälja av skogen. Gården förföll och Gustav satt vid Sigsarve strand och målade av sjöbodarna i olja. Så vitt jag förstår förmådde morfars far inte se sina söner.

Ögonen.

Han förmådde inte se Gustavs oförmåga och ovilja inför lantbruket. Han kunde inte förstå att morfar var den som skulle ha arbetat på gården med glädje. I blindhet bestämde han över sina söner. Man har sagt mig att morfar var en hygglig lärare, men att han aldrig var lycklig i katedern. Och Gustav målade bort en stor gård. Det destruktiva i morfars fars bestämmande över sönerna blev till Gustavs destruktivitet. Jag tror att någonting liknande kan ske i skolan. När statsmakterna ovanför lärarnas huvuden bestämmer blint och inte vill eller kan se till lärarnas behov och önskemål får detta effekter. Vilka dessa effekter är får man undersöka i det enskilda fallet. Jag tycker mig dock ha förstått att vi har en allmän utveckling på senare år som grovt och förenklat innebär att man går igenom lärarutbildningen, man arbetar i yrket under ett litet antal år och därefter söker man sig bort från skolan. I den mån jag uppfattat den här situtationen rätt borde den inge oro. Den borde fylla oss med oro för att en institution som skolan behöver de äldre och de erfarna, de som kan vägleda och handleda, stödja och hjälpa det yngre. Om skolan har personal som är s a s horisontalt organiserad, om det inte finns olika erfarenhets - och kompetens nivåer i skolan blir det svårt för personalen att växa och utvecklas och därmed svårt att känna arbetsglädje.

Jag började arbeta som lärare våren 1965. Jag var då nitton år och fann lärararbetet intressantare än studierna. Jag blev kvar bakom katedern till 1983. Under tio års tid arbetade jag med tonåringar på behandlingsinstitutioner. Under de här åren arbetade jag med tonåringar som regelmässigt - i en eller annan bemärkelse - förlorat sin far. Min egen far, Karl - Erik, hade förpassat sig ut ur mitt liv 1947. Han hörde av sig till min femårsdag. Då sände han som present en volym med sagor av H.C Andersen. Volymen innehåller bland andra berättelsen om modern som går till Döden och ber att få tillbaka sitt döda barn. Där finns också berättelsen om den lille prinsen som skall dö och som ber att den mest storvuxne gardisten i slottsvakten skall sitta vid hans säng så att Döden inte kan komma medan barnet sover. De här berättelserna skrämde mig. Jag gömde boken, jag tålde inte se den. Än i dag är H.C Andersen outhärdlig för mig.

Då jag blivit fyrtio år gammal och inte hört av min far på trettiofem år hade jag ärende till Malmö. Jag ringde för första gången upp pappa och föreslog att vi skulle träffas. " Vilken bra idé!" sa pappa. " Jag beställer bord på krogen."

Och så möttes vi. Det var ett härligt och omtumlande möte. Jag som ditintills ansett att föreställningen " blod är tjockare än vatten" är struntprat, vände på en femöring och bytte åsikt. Det visade sig nämligen att blod v a r tjockare än vatten. I olika triviala frågor resonerade vi på likartat vis, pappa visade sig ha samma tvärsäkra sätt att framföra åsikter som det som är mitt och jag som annars har så svårt för släktingar tyckte att jag äntligen fått en släkting som jag var släkt med. När mötet var över skildes vi och jag var säker på att nu skulle väl pappa snart höra av sig; det var inte ovanligt att han besökte Stockholm. Åren gick. Pappa hörde inte av sig. Jag skulle återigen till Malmö. Samtidigt skulle min dotter vara där i ett ärende och jag ringde pappa.

"Låt oss träffas", föreslog jag." Du får träffa din sondotter". " Vilken utmärkt idé!" utbrast pappa. " Jag beställer bord på krogen. Dessutom skall du då få träffa din halvsyster." Det var ett utmärkt möte. När jag for hem var jag säker på att pappa snart skulle höra av sig, speciellt som jag lovat sända honom ett bokpaket. Han hörde inte av sig. Han inte ens tackade för böckerna.

För mig är det ingen slump att jag kom att dras till en verksamhet och en miljö där en stor del av arbetet handlar om att barn och unga i någon bemärkelse skall få sina föräldrar tillbaka. Jag föreställer mig en skälvning som går genom mitt liv. Vibrationen tycks ha sitt ursprung någonstans i trakten av morfars far och dennes oförmåga att se sina söner. Skälvningen har förstärkts av min far som såvitt jag vet aldrig ens önskat få se ett fotografi av mig. Han har inte önskat veta av mig. För honom kunde jag lika gärna - eller kanske helst - vara död. Och död - i bemärkelsen försvunnen ur alla igenkännliga sammanhang - var jag under en månad 1947.

Skälvningen har ytterligare förstsärkts av mormor och morfar då de i mig såg inte bara den lille Mats, utan också den döde Inge.

Varje människa önskar bli sedd. Varje individ har ett omåttligt behov av bekräftelse. Varje individ tvingas också acceptera ett antal besvikelser på den här fronten. Beroende på den egna förmågan och förutsättningarna hanteras dessa besvikelser på olika sätt. Jag har för det mesta kunnat hantera mina små besvikelser på ett sätt som inte varit alltför självdestruktivt, inte alltför destruktivt. Jag är dock inte främmande för att rätt obetydliga förändringar i mina förutsättningar hade kunnat leda till ett liv och ett levande som skulle ha kommit att innebära mycket elände för mig själv och människor i min närhet.

Vi får tänka oss att det i varje skolklass sitter elever - och ibland lärare - som bär på ett oändligt mycket tyngre känslomässigt bagage än det rätt triviala som jag presenterat vad gäller mig själv. Vi får också tänka oss att en del av de här människorna av olyckliga omständigheter är i den situationen att de dåligt förmår uttrycka sin sorg och sin vrede. Deras sätt att uttrycka sig blir destruktivt och självdestruktivt. Medan jag skriver detta läser jag om en gymnasieksola i Botkyrka där vissa elever mer eller mindre dagligen anlägger eld. Den inre katastrofen förvandlas till någonting som skall äga rum i yttervärlden. Det som är plågsamt på insidan plågar hädanefter också någon annan . Smärtan har transporterats. Att transportera smärta tror jag var en viktig motivation för mig då jag avbröt mina unviersitetsstudier för att ägna mig åt att arbeta som lärarvikare. Jag kunde göra ett reparativt arbete då jag ägnade mig åt att försöka få i någon bemärkelse emigrerade fäder att återvända till sina barn. Min smärta kunde - lyckligt nog - transporteras in i ett konstruktivt arbete. Men föga hade behövts vad gäller brister i min utrustning för att jag i stället skulle ha kommit att ägna mig åt destruktiva och självdestruktiva manövrer.

Den enskilde läraren med sina trettio elever, jag tror att det är henne vi i första hand måste stödja. Hon kommer till skolan med de bästa ambitioner. Men hon kommer aldrig som ett oskrivet blad. Där finns i den enskilde läraren något av revanschlust, något av härsklystnad, något av förakt för det annnorlunda och ett stort mått av rädsla för att inte bli sedd.

Åtminstone finns detta i mig. Och detta i mig har vid otaliga tillfällen förorsakat problem då jag sökt reda ut skeenden och händelser i klassrummet. En lärare som är någorlunda medveten om sig själv och sina bevekelsegrunder är - tror jag - en aning bättre förberedd då hon går att möta de elever som visserligen kommer för att gå i skolan, men samtidigt inte kan låta bli att vara de människor de faktiskt är.

Lärare utför ett arbete som alltmer ter sig som fullständigt omöjligt. Redan då jag började vikariera som lärare i mitten av sextiotalet var det vanligt att lärare uppgivet frågade:" Vad är jag - mamma, polis, socialarbetare, slasktratt, kanonmat, den som har akademiska betyg i moderna språk...? Vad är jag...?"

Jag tror att en uppgift för oss som står bredvid, som är föräldrar eller medborgare i största allmänhet, är att stödja läraren i dennes önskan att vara just lärare. Hur detta skall gå till kan man diskutera. Inslag i en sådan verksamhet torde vara stöd och hjälp i form av adekvat grundutbildning, vidareutbildning och återkommande stimulans där det som ett moment ingår verksamhet som kan öka lärarens medvetenhet om sig själv, sin personliga historia, hur denna påverkar det dagliga mötet med elever och arbetskamrater och hur denna personliga historia kan både hjälpa och stjälpa då läraren önskar utföra sitt arbete och bli sedd som den han eller hon är.

En värld är varje människa, befolkad

av blinda varelser i dunkelt uppror

mot jaget konungen som härskar över dem.

I varje själ är tusen själar fångna,

i varje värld är tusen världar dolda

och dessa blinda, dessa undre världar

är verkliga och levande, fast ofullgångna,

så sant som jag är verklig. Och vi konungar

och furstar av de tusen möjliga inom oss

är själva undersåtar, fångna själva

i någon större varelse, vars jag och väsen

vi lika litet fattar som vår överman

sin överman. Av deras död och kärlek

har våra egna känslor fått en färgton.

Som när en väldig ångare passerar

långt ute, under horisonten, där den ligger

så aftonblank. - Och vi vet inte om den

förrän en svallvåg når till oss på stranden,

först en, så ännu en och många flera

som slår och brusar till dess allt har blivit

som förut. - Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro

när något säger oss att folk har färdats,

att några av de möjliga befriats.

Gunnar Ekelöf

Jag växte upp i en liten ort på norra Gotland. Huset där jag bodde låg vid en gata som tog slut vid fiskehamnen. Fortsatte man längs vattnet en bit bort kom man till kalkhamnen, en jättelik anläggning där ångare och skutor ständigt löpte in och ut.

Min mycket gode vän Gunnar hade en pappa som var tullkonstapel. Han hette Alf. Alf var händig och hade byggt sig en roddbåt. Den var spetsgattad och tjärad och den var min första båt.

Jag hade som barn ett svårartat hjärtfel och hade därför inte fått gå i simskola. Man föreställde sig att ansträngningen skulle spränga mitt hjärta. Jag lärde mig därför simma på egen hand. Barn som själva lär sig simma utvecklar inga riktiga bentag och blir följaktligen svaga i vattnet.

Detta visste Alf. Och när han 1952 - då jag var sju år - tillät mig och Gunnar att använda roddbåten, gjorde han ett förbehåll: båten fick inte ros längre ut än att den kunde vara förtöjd med de linor som tillhörde farkosten.

Det fanns gott om tågvirke i båten och vi kom säkert sådär en tjugo, tjugofem meter ut. Sedan var det stopp.

Havet hägrade. Ångare och skutor löpte in och ut ur kalkhamnen en distansminut bort.

Gunnar och jag tog oss per cykel runt i samhället. Min mormors tvättlina lånades, likaså min mammas. Några buntar snöre hittades i vedboden och se, nu kom vi riktigt långt.

Havet hägrade och vi rodde varsin åra, ända till vi upptäckte, långt i fjärran, Gunnars pappa, tullkonstapeln, med vitt kappell på uniformsmössan.

Han stod på bryggan.

Bestämt ropade han något, bestämt ville han oss ett och annat. Han viftade med armarna och det gick att ana att han inte var helt tillfreds. Gunnar såg orolig ut och började vända vår farkost.

Havet låg därute så aftonblankt. Ångarna och skutorna löpte in och ut . Vi återvände med hundra meter linor släpande efter båten. Våra papperssnören hade blötts upp och brustit. För en stund hade vi hört till de befriade.

Det var så med mig då jag var barn att jag tyckte om att läsa. En av mina mycket goda vänner var Olle Seffers. Han hade som nyfödd kommit i en liten båt över havet från Estland. Nu var hans pappa skollärare och föreståndare för skolbiblioteket. Sommaren 1954 tog han hem en låda böcker åt sin son. Det var tummade och slitna böcker och jag fick tag i en som heter" "Mysteriet med den brunna stugan." Jag slukade ett halvdussin av Blytons mysterieböcker och det var nu jag lärde mig läsa på riktig. Det var nu som det inte längre var förenat med den minsta ansträngning att läsa och jag utvecklade vanan att läsa flera böcker på samma gång.

Och jag utvecklade en stor kärlek till Enid Blyton. När böckerna om George och Ann, Tim och de andra småningom kom i mina händer tyckte jag att de handlade om mig. George bodde - som jag - vid havet. I bukten i mitt hav fanns det som i hennes en mystisk ö. Viserligen inte med en slottsruin, men väl fästningen Carlsvärd på Enholmen, en ö där det vid den här tiden av militära skäl förtjusande nog rådde landstigningsförbud.

George och hennes vänner rodde i båt och det gjorde också jag med mina vänner. Hennes äventyr tycktes likna mina, åtminstone de jag var med om i fantasin.

Det jag aldrig tänkte då, men som idag ter sig uppenbart, är att Femböckerna

repeterar ett tema som är ett tema i mycket av min barndoms läsning : frigörelsetemat.

I Femböckerna spelar därvid havet ibland en roll. Havet är det som som ligger mellan borta och hemma. Havet innehåller strömmar och tidvatten, det kan bli upprört och omöjligt att ta sig över. Det kan också ligga " aftonblankt".

Havet.

Min barndoms fantasihav i Kirrinbukten.

Och det verkliga havet utanför Gotlandskusten i mitten av femtiotalet.

Över det verkliga havet kom en dag en ångare från Polen. Ombord fanns en ung sjöman som snart skulle bli känd som " Nowak." Nowak var missnöjd med livet i det kommunistiska Polen. Han hoppade av. Bokstavligt. Han hoppade med ett språng ner på kajen och började springa med fartygets politruck och andre styrman efter sig. Han löpte väl och politrucken blev småningom svettig och lommade tillbaka till sitt fartyg. Man begärde att Nowak skulle utlämnas. Han beskrevs som en brottsling.

Nowak höll sig undan.

Den stackars människan var tvungen att äta och bröt sig in i sommarstugor där han stal en burk sardiner och ett halvt paket knäckebröd.

Folk laddade hagelbössorna och hunden togs ur hundgården. Ett oljefat hade stulits här, fyra traktordäck där. Under en enda natt kunde den vältrimmade polacken ta sig från Fårösund till Öja och tillbaka igen, en sträcka på cirka tjugo mil. Inte illa med tanke på att han kånkade på ett oljefat och fyra traktordäck.

I fantasins värld mötte jag andra rymlingar:

" Den tjugoåttonde februari 1815 signalerade utkiken på Notre Dame de la Garde att skeppet Pharaon, på resa från Smyrna, Triest och Neapel, ämnade sig in i hamnen."

Som alla erinrar sig har den här berättelsen en huvudperson vilken av sin författare beskrivs:

" Han tycktes inte vara mer än aderton eller tjugo år, var lång och smärt med vackra mörka ögon och hår som ebenholts. Men trots sin ungdom hade han det lugna och beslutsamma väsen som utmärker personer med vana att ända från barndomen kämpa mot faror."

Vilka faror väntar inte vår vackre hjälte. Sjuttiofyra sidor längre fram har han hamnat i klistret:

" - Ett!" räknade dödgrävarna. "-Två - Tre!"

I detsamma kände sig Dantés slungad ut i rymden, varefter han sjönk ned genom luften som en skjuten fågel och föll, föll med en känsla av fasa som isade hans hjärta. Fastän han drogs ned av en tyngd vid fötterna tyckte han att fallet räckte i oändlighet. Men slutligen sköt han med ett ohyggligt plaskande som en pil ned i det kalla vattnet. Ett rop av förskräckelse undslapp honom.

Dantés hade blivit kastad i havet, och han drogs mot djupet av en trettiosexpunds kanonkula, som man fästat vid hans fötter. Havet är slottet Ifs begravningsplats. "

Som nutida vuxen läsare kan man finna Dumas stil en smula naiv, för att inte säga löjeväckande. Men hans berättelse är inte naiv. Den saga han matar oss med är full av sanning om levandet och dess villkor. Människoblivandet, det ständigt pågående, är en process som innehåller oräkneliga födslar, otaliga dödar. Som Fenixfåglar kastar vi oss själva på elden för att ur vår egen aska återuppstå.

Edmond Dantés har vid unga år lämnat hemmet som skeppsgosse. Någon kan förledas tro att han därvid frigjort sig från de inre banden till föräldrarna. Så är det inte. Tvärtom, just för att han så tidigt gett sig iväg har han en skuld till sig själv, ett ogjort eller åtminstone ofärdigt frigörelsearbete. Men berättelsen handlar inte inte endast om Dantés frigörelse. Berättelsen handlar också om hur Dantés förvandlas. Han skall sluta vara en pojke. Han skall bli en man. Inledningsvis - och det är här berättelsen har det mesta av sin styrka - skall han ryckas ut ur den lustgård där allt är enkelt och välordnat. Han skall tvingas se livets realiteter, möta faror och komma - kanske - klokare ut ur det hela. Han kastas i fängelse, gräver sig in till Vägvisaren Faria, som undervisar honom. Så tar han Farias plats som död, begravs i havet och uppstår i ny skepnad som den omåttligt mäktige Greven av Monte Christo.

Just idag lägger vi märke till den roll havet spelar i begravningssekvensen: havet fångar upp och tar emot, havet är hotfullt men möjligt för den skicklige att hantera. Och inte minst - i havet finns öar.

Öarna i barn och ungdomslitteraturen är sannerligen värda en utredning. I dag nöjer vi oss med att konstatera att öar är en funktion av havet. Utan hav - ingen ö. Nåja, det går bra med en flod också. Vi minns Jacksons ö där en pojke kan se hur samhällets stöttepelare och hans drul till far letar efter samme pojkes lik. Vi har redan erinrat oss Kirrin Island och om en stund skall vi uppehålla oss en smula vid Skattkammarön och den sagoö som enligt Jules Verne är belägen på 153 grader västlig longitud - 37 grader 11 minuter sydlig latitud. Ett och annat skulle också kunna sägas om Robinson Crusoes ö, men vi skulle då spränga ramarna för det här anförandet, som ju handlar om havet.

Havet

Vi känner Röda Havet, Vita Havet ,Svarta Havet och Stilla Havet,

välbekanta orter för var och en.

Men vem vet var Ochotska Havet är beläget?

När jag var tretton år och gick i pojkskola fanns det i min klass en ung man som var huvudet högre än de flesta. Han körde moped, trots att han inte hade åldern inne och han sades en gång ha varit full. Han var klädd i jeansjacka och såg på det hela taget ut som om han aldrig nånsin hade för avsikt att lära sig vilka prepositioner som i tyskan styr dativ för att ange befintlighet och ackusativ för att uttrycka riktning.

Han hette Nilsson, för i den här skolan nämndes alla vid efternamn.

I kartboken hade han - jag antar av en slump - funnit Okhotska Havet.

" Okhotska havet, " sa Nilsson. " O - kåtska havet!" Och det var hans viskade, väsande svar på alla frågor, också de frågor som inte var ställda till honom.

" Var i cirkeln skriver vi in triangeln?" frågade Magister Hedéus på sitt försynta och aningen förskrämda vis.

" Vid o - kåtska havet," föreslog Nilsson.

" Var tar man sig upp då man på skidor gått ner sig i en vak?" röt ryttmästare Lundberg.

" Vid o - kåtska havet." viskade Nilsson, för Ryttmästarn var farlig.

Nilsson fick sluta efter första året. Och jag lärde mig var Okhotska Havet ligger.

Detta inom parentes. Åter till havet och litteraturen.

Under en period i mitt liv. jag var väl ungefär tretton år, läste jag om och om igen en berättelse som börjar:

"- Stiger vi igen?

- Nej, tvärtom!

- Då sjunker vi alltså?

- Värre än så, herr Cyrrus. Vi faller.

- Kasta ut barlasten!

- Jag hör vågsvall redan, vi har havet alldeles under oss.

En befallande röst höjdes över vindens dån:

- Ut med allt som alls väger något, allt! Resten står i Guds hand!

Dessa ord uttalades omkring klockan fyra på eftermiddagen den 23 mars 1865, någonstans i rymden över Stilla Havets ofantliga vattenöken. "

Jules Vernes " Den hemlighetsfulla ön," är precis som " Greven av Monte Christo, en frigörelseberättelse. Den är därtill en berättelse om en pojke som växer till man. Havet spelar rollen av " det som skiljer och förenar." Ön i Stilla Havet är tillsynes bortom allt. Inte desto mindre råkar ön vara den plats där en av litterturens hämnare - Kapten Nemo - har lagt sig med sin undervattensfarkost för att invänta döden. Hämnden är ju för övrigt ett motiv också i Greven av Monte Christo, dock lämnar vi genast detta område för att uppehålla oss vid vad som sker på den lilla ön i Stilla Havet. Vi kan dock inte underlåta att notera ytterligare en likhet med Greven av Monte Christo: greven finner som bekant på ön Monte Christo, strax söder om Elba, en grotta i vilken finns en kista delad i tre fack:

"I det första blänkte myntat guld, i det andra låg välordnade mattpolerade guldtackor, vilkas värde endast bestämdes av vikten, i det tredje öste Dantés med sina händer diamanter, rubiner och pärlor, som föll ner likt ett skimrande vattenfall, smattrande mot varandra som en hagelskur mot en fönsterruta."

Vi erinrar oss rikedomens - i det här fallet maktens - förutsättningar för Dantés: han skall mogna till man under vägledning av abé Faria, han skall som död kastas i havet, han skall återvände över havet och följa anvisningar som leder till en särskild ö i havet där det finns en grotta. Endast på dessa villkor kan han med sina händer ösa diamanter så att de smattrar mot varandra som " en hagelskur mot en fönsterruta."

På ön i Stilla Havet finns också grottor. Där finns den grotta som man spränger åt sig för att få en bostad, där finns kapten Nemos grotta, och där finns den särskilda grotta som utgör en förbindelselänk mellan de "civiliserade kolonisterna" och den arkaiskt hämndlystne förgöraren, straffaren och hjälparen, Kapten Nemo.

Runt alltihop finns havet. Havet har varit skådeplatsen för Kapten Nemos hämndodyssée. Med Nautilus har han genomsökt världshaven för att bringa död åt imperialisterna som fördärvat hans land. Herr Cyrus och hans sällskap färdas inte under havets yta, som kapten Nemo. De färdas i ballong, ovanför havets yta.

Men varifrån får de sin ballong?

Vi erinrar oss att våra huvudpersoner under amerikanska inbördeskriget är instängda i Richmond, som hålls av sydstatarna. Cyrus Smith flyr tillsammans med några pojkar och män i en luftballong, en orkan driver dem över den Amerikanska kontinenten till den ö i Stilla Havet, som senare döps till Lincolnön.

Vi noterar att här handlar det - precis som i Greven av Mote Christo - om en flykt. Edmond Dantés kastas i havet innesluten i en säck. Cyrus Smith och hans sällskap färdas hängande u n d e r en säck, över havet. De färdas i ballong. Edmond Dantés använder kniv för att skära sig ut ur säcken. Cyrus Smith och hans sällskap använder sina knivar för att skära loss ballongkorgen från ballongen. I det ena fallet är man under havet, innesluten i en säck ur vilken man måste ta sig ut för att via havet komma till ytan. I det andra fallet hänger man under en säck, som långsamt blir allt mindre, och man löper risk att hamna på havtes yta för att senare dras ner.

Havet.

Säcken i havet, människan i säcken i havet, människan hängande under en säck ovanför havet, ständigt viftande med kniv för att befria sig.

Frigörelse.

Våra norska vänner har ett bättre ord för processen ifråga - jag tror det är lösrivelse. Det ordet fångar mer av det vildsinta, knivviftandet i processen.

Man måste ut ur säcken. Eller man måste få säcken att bära sig ännu en bit.

Och runtomkring Havet.

Det första vattnet.

Och det sista - det hav i vilket kapten Nemo söker sin grav, det hav som slutligen genom en spricka sipprar in i vulkanen och spränger Lincolnön i bitar.

Havet.

De många likheterna till trots finns det en väsentlig skillnad mellan romanerna Greven av Monte Christo och Den hemlighetsfulla ön. Ett inslag i Edmond Dantés tragedi är att han arresteras på sin förlovningsfest. I Den hemlighetsfulla ön finns ingenting av kärlek mellan man och kvinna. Den berättelsen är tom på material som implicerar kärlek. Den är

a - sexuell på ett sätt som måste ha tilltalat mig som trettonåring. I dag ter sig frånvaron av kvinnor märklig. I Fem - böckerna finns ju i alla fall flickor och jag vet att jag fantiserade kring dem. Pojkflickan George utövade en säregen lockelse och jag kände igen henne från min verklighet. Men i Den hemlighetsfulla ön är det männens gemenskap det handlar om. Trots att tekniken - förkropsligad av Cyrus Smith - är satt i högsätet i romanen, ter sig berättelsen i sin brist på kvinnor och sexualitet utomordentligt primitiv. Och likfullt hörde den under en period i mitt liv till min käraste läsning.

Kanske var det så att just frånvaron av flickor / kvinnor i berättelsen tedde sig som aptitlig i ett läge där varje fantasifragment tycktes kunna utlösa de mest omfattande sexuella fantasier? Bortom havet, på den hemlighetsfulla ön, fanns inte mycket att bli upphetsad över. Spänningen var av ett a - sexuellt slag.

Kanske var det rent av så att det hav som ballongen färdats över inte alls var Stilla havet, som Jules Verne godtroget påstår. Kanske var det så att havet egentligen var klasskamraten Nilssons hav - o - kåtska havet?

Havet.

Det som skiljer och förenar.

En annan berättelse låter så här från och med nionde raden:

"Jag minns honom, som om det vore igår, hur han kom knegande fram till värdshusdörren, med sin sjömanskista bakom sig på en dragkärra; en stor, grov, klumpig och nötbrun karl, med den tjäriga hårpiskan nedfallande över axlarna på den nedsmorda blå rocken, håriga, ärriga händer med svarta, sönderbrutna naglar och ett sabelhugg tvärs över en smutsig, gråblå kind. Jag minns, hur han såg sig omkring över havsbukten, under det han visslade för sig själv..."

Så ser han ut - mannen från havet, han som har seglat. Det är tydligt att havets män - åtminstone i Stevensons roman är av en särskild sort.

"Vad som värst skrämde folk voro hans historier. Och rysliga historier var det om hängning, om vandringen på plankan, om stormar på havet och illdåd på Spanska sjön."

I Björck & Börjessons häftade utgåva av Skattkammarön från 1940 finns en asterisk vid " vandringen på planken." Längst ner på sidan förklaras:

" ett av sjörövare begagnat sätt att låta fångar med förbundna ögon och fängslade händer vandra ut på en över relingen utlagd planka, varifrån de störtade i vattnet och drunknade."

Havet.

Bruket av plankan på Spanska sjön, slottet Ifs begravningsplats, Stilla Havets upprörda vågor nafsande efter ballongbesättningen.

Havet.

Människan på havets yta, under havets yta, ovanför havets yta. Man måste förhålla sig till havet, ty havet kan göra saker med människorna. I havet, på havet, ovanför havet kan människorna förändras. De kan växa eller de kan förgrovas, demoleras och de kan dö.

"Det var en blek, glåmig varelse, med två fingrar borta på vänstra handen, och som, fastän utrustad med huggare, icke just såg ut som någon slagskämpe. Jag hade alltid ögonen öppna för sjömän, med ett ben eller två, och jag minns

att denne gjorde mig en smula brydd. Han såg icke ut som en sjöman, men havet tycktes i alla fall ha satt sin prägel på honom."

Så heter det hos Stevenson om en man som färdas över haven under namnet " Svarta Hund." Men Stevenson känner andra sjöfarare, och somliga blir vi bekanta med då innehållet i deras fickor läggs upp framför oss:

"Emellertid hade kaptenen, vars ovanligt fylliga bröst och fickor jag lagt märke till, plockat fram en mängd olika föremål - den brittiska flaggan, en bibel, en rulle tämligen tjockt snöre, penna, bläck, skeppsjournalen och flera skålpund tobak."

Här har vi en man som ämnar hissa sin flagga, be till sin Gud och ro sin båt iland.

När kapten Smollett seglar över haven gör han det som handelsman eller krigare i samhällets och det beståendes tjänst. Han har inte för avsikt att låta sig förändras. Havet är för honom en ort där man utsätts för påverkan och det gäller att stå emot. Människan är kulturbärare, enkannerligen gäller det den brittiska kulturen och det brittiska samhällsskicket. Samma kultur och samhällsskick som kapten Nemo ombord på Nautilus ägnar sitt liv åt att underminera och så gott det går torpedera.

" A novel is a mirror walking down the road," säger Michael Ondaatje. I romanen kan man överfallas av bilder av sig själv. Man kan få se sig som man inte vill uppfatta sig själv och man kan tvingas upptäcka det man ville att andra aldrig skulle få syn på. Detta kan gestaltas i det att man upptäcker andras hemligheter, andras dolda sidor.

Jim Hawkins kryper ner i äppeltunnan för att få tag i - naturligtvis - kunskapens frukt:

"Jag hoppade så lång jag var i äppeltunnan och fann, att knappt ett äpple var kvar; men under det jag sitter där i mörkret och påverkad av vattnets ljud och fartygets vaggning, antingen fallit i sömn eller var nära att göra det, kommer en tung karl och slår sig ner med en riktig duns alldeles intill. Tunnan skakade, då han lutade sina axlar mot den, och jag tänkte just hoppa upp, då mannen började tala. Det var Silvers röst, och innan jag hört ett dussin ord, skulle jag inte för allt i världen velat visa mig, utan låg där darrande och lyssnade i den yttersta fruktan och nyfikenhet; ty av dessa få ord förstod jag, att alla hederliga mäns liv ombord berodde av mig ensam. "

Innesluten i säcken, kastad i havet från Ifs vallar. Hängande under säcken med Stilla Havets vågor nafsande en i hasorna, innesluten i äppeltunnan, vaggad av vågor på väg mot Skattkammarön. På havet, i havet, över havet, där kan du kanske finna en del av sanningen om dig själv och om medmänniskorna.

Havet.

Det finns något omöjligt med havet. Det finns något möjligt med havet. Till det omöjliga hör dess vidsträckthet, dess ofantliga djup, dess många namn, dess föränderlighet. Till det möjliga hör dess vidsträckthet, dess ofantliga djup, dess många namn, dess föränderlighet. Det märkliga med havet är att det är föränderligt och oföränderligt på samma gång. Att det är ofantligt och ofattbart, ändå möjligt att mäta upp, fara över, under, i, genomkrosa genomströva och ändå... det kommer alltid att förbli okänt.

Så är det också med litteraturen.

Den är oändlig och likfullt möjlig att genomströva, genomkorsa, fara över, mäta upp.

Och ändå inte.

När jag som tolvåring läste de texter som jag här en stund uppehållit mig vid framstod de på ett sätt. I dag ter sig samma texter på annat sätt. Litteraturen är föränderlig och oföränderlig på samma gång.

Jag är en annan idag än för fyrtio år sedan. Följaktligen är den text jag återfinner en annan. I litteraturen samspelar jag med texten. Så gör jag också på havet, i havet, över havet. När jag från klippan kastar mig ut vill jag möta havet med huvudet först. När jag brutit ytan vill jag ner, sedan upp. Jag vill dämpa kraften i min rörelse och därefter vill jag ha luft. Havet tvingar och betvingar. Jag kommer med huvudet upp över ytan och skakar luggen ur pannan. Jag är densamme som för en stund sedan, och ändå inte. Språnget tedde sig farligt, fallet vådligt. Nu har jag besegrat min rädsla, nu ligger jag i havet, det har tagit emot mig, nu går jag upp på land. Jag är en annan och ändå inte.

Så är det också med litteraturen.

Kontakten med den sätter spår som först senare blir märkbara. Som svallvågor anländer slutsatserna, långt efteråt. Känslan av frihet infinner sig inte alltid medan du läser, först senare kommer känslan ifatt dig. Känslan av välbefinnande kommer inte medan du dyker. Känslan av välbefinnande övermannar dig när du i badrocken sitter vid kaffekoppen och ser ut över havet.

"Som när en väldig ångare passerar

långt ute, under horisonten, där den ligger

så aftonblank. - Och vi vet inte om den

förrän en svallvåg når till oss på stranden,

först en, så ännu en och många flera

som slår och brusar till dess allt har blivit

som förut. - Allt är ändå annorlunda."

I bästa fall kan det vara så med både havet och litteraturen. Mötet med dem sätter spår som vi först senare blir varse. Något särskilt inträffar kanske då vi möter den litteratur som handlar om havet och om vad som där kan ske. Riktigt vad det är vet jag inte, och det är heller inte möjligt att veta, ty varje enskild människa som kastar sig ut från badklippan för att sekunden senare möta havet är en alldeles egen människa, en alldeles egen person med en unik historia och ett unikt sätt att böja nacken då pannan spräcker havets yta. Så är det också då vi möter litteraturen.

Endast seglare kan sätta kurs mot horisonten. Endast läsare kan ta till sig texter om havet.

Endast de möjliga kan befrias.