Under tio års tid arbetade jag på behandlingsinstitution med krisande tonåringar. Sedan 1980 har jag besökt 3 000 skolklasser för att tala litteratur med ungdomar. Mina kontaktytor gentemot skolans värld är breda.

Det är mitt intryck att klimatet i många av våra skolor hårdnat. Det är inte ovanligt att ungdomar av kamrater blir utsatta för brottslighet. Mycket tyder på att det i en del områden blivit vanligt att ungdomar beväpnar sig. Inte endast knivar och tillhyggen förekommer. I växande utsträckning tycks somliga ungdomar ha tillgång till skjutvapen.

Ungdomar som finner det omöjligt att tillgodogöra sig gymnasieskolans utbud söker ibland förvandla skolan till en marknadsplats. I somliga skolor i våra storstäder bedrivs handel med narkotika, stulna kläder och stulna fordon. Olika grupperingar söker kontrollera den "marknad" som en gymnasieskola med 1 000 elever kan utgöra. Bråk mellan konkurrenter uppstår.

En dag är tragedin ett faktum. Den dagen blir det svårt att vara konstruktiv, att tänka klart, att göra långsiktiga och hållbara planer för framtiden.

Under de år som jag arbetade med ungdom i kris lärde jag mig att inte "vänta och se." Den som väntar och ser kan en dag få se något förskräckligt.

I Storbritannien hade man på nyåret - 03 en gänguppgörelse på öppen gata. Två förbipasserande 19 - åringar sköts till döds. Man har därefter infört en vapenamnesti. Den som efter amnestins utgång påträffas med illegalt skjutvapen döms till ett långvarigt fängelsestraff.

Det tycks som om ungdomar också i Sverige allt oftare uppträder beväpnade med skjutvapen. För att söka hejda en förfärande utveckling bör någon initiera ett samarbete mellan de berörda juridiska instanserna, skolan och de sociala myndigheterna.

Huruvida en vapenamnesti är meningsfull undandrar sig min bedömning. Inte heller kan jag begripa om strängare påföljder för den som handlar med illegala vapen kan ha betydelse. Kanske kan en bred informationskampanj åstadkomma något - inte vet jag.

Men ett vet jag - vilsna ungdomar kan bli förfärande drastiska i sina försök att hävda sig. Om de då har tillgång till handeldvapen så är det en lycklig eller olycklig slump som bestämmer hur många som ska dö.

Kommissarie Nylander (se bilaga) talar efter en skolskjutning om en "blodpöl stor nog att dränka kattungar i."

Må vi förtänksamt se till att en dylik blodpöl inte behöver torkas upp i en svensk skolmatsal.

Vänligen

Mats Wahl