Kvinnan som gick över torget mellan de två flickorna bar håret långt och håret var grått som blyerts. Det var uppbundet i en lös knut som hade börjat lösas upp och hårslingor föll över de bara axlarna. Kvinnan var reslig och rakryggad och flickorna, en på vardera sidan, tycktes vara i fjortonårsåldern. Man såg genast att de var tvillingar. De hade krokat fast sig vid varsin av den äldre kvinnans armar och de stannade då och då vid stånden och pekade på någon grönsak eller frukt.

-       Tove älskar meloner, viskade den ena. Hon blir glad om hon får en. En sån där, en gyllengul. Hon säger att hon ska bli vegetarian.

-       Lydia äter kött, sa hon som hette Tove. Hon har ingen moral.

-       Ska du säga! fräste Lydia. Du har verkligen ingen moral. Ingen alls.

-       Min moral är en annan än din, påstod Tove och visade systern tänderna. Och så vände hon sig mot mormodern:

-       Visst kan två människor ha olika moral utan att någon är omoralisk?

-       Det tror jag nog, menade kvinnan med det gråa håret. Det vore rysligt annars.

-       Får jag en melon? bad Tove.

I samma ögonblick provade någon en högtalare: " Ett, två, tre…" lät det.

Och sedan:

-       Välkomna till det här valmötet! ekade det ut över torget. Vi i Nya Sverige informerar om vår politik. Talare idag är Anneli Tullgren, kandidat till riksdagen.

Några svaga applåder hördes, och så ekade en stark och klar kvinnostämma över torget. Flickorna, som hette Tove och Lydia, hade båda med öppna munnar blivit stående. Hon som hette Lydia hade tryckt händerna mot öronen i det att hon bleknade.

Tove höll en Ogenmelon i sin högra hand. Den gråhåriga hade fattat flickornas händer och sökte dra barnbarnen åt sidan. Men hon som hette Tove ville inte röra sig ur fläcken.

-       Det finns i vårt land en mängd goda krafter! lät det från talaren och ljudet ekade mellan husväggarna runt torget. Det finns i vårt land god vilja. Men det finns också de som vill åka snålskjuts, de som inte vill bidra, de som kallt och cyniskt utnyttjar vår godtrogenhet. Vi i Nya Sverige ämnar rensa i träsken. Vi ämnar dika ut träskmarkerna på samma sätt som våra förfäder dikade ut sjöbottnarna härikring innan de odlade upp det som blev åkrarna på slätten. Vi ska ta itu med klientsamhället. Vi ska se till att människor försörjer sig, och vill de inte försörja sig så ska de inte räkna med att någon annan kommer att försörja dem. Vi vill ha hederlighet. Vi vill ha pliktkänsla. Vi vill ha ansvar. Vi är trötta på att försörja de som menar att bidrag är en demokratisk rättighet. Vi är trötta på kriminalitet och fusk. Vi tänker återupprätta gamla svenska värden som arbete, plikt och fosterlandskärlek.

Så blev det ett ögonblick tyst. Och mannen som räknat " ett - två -tre", ställde en fråga.

-       Anneli Tullgren, när du var sexton år dräpte du en människa. Hur ser du idag på ditt brott?

Hon som hette Anneli Tullgren svarade som om hon svarat på frågan otaliga gånger.

-       Jag var ung och dum och trodde att fosterlandskärlek är svarta kängor med stålhättor. Jag föreställde mig att inflytande och råstyrka är samma sak. Jag trodde att jag gjorde rätt. Nu vet jag att jag tänkte och gjorde fel. Jag har sonat mitt brott. Jag försvarar inte det jag gjorde. Vårt land bygger vi inte med våld, vi bygger vårt land med hållfasta lagar, en stark rättsapparat och hårda nypor vad gäller dem som vill utnyttja oss. Vi ska bygga landet starkt och friskt och de som vill vara med oss välkomnar vi och de som vill vara mot oss ska småningom upptäcka hur fel de har.

-       Hur ser du på rikspolitiken? Vilken är den viktigaste frågan?

Anneli Tullgren höll mikrofonen så nära munnen att man kunde höra hennes andetag.

-       Den viktigaste frågan är frågan om invandringen. Om några år är arbetsmarknadsläget radikalt förändrat. Om några år kommer vi att ha en skriande brist på arbetskraft. Det kommer inte att gå att få tag i arbetskraft inom landet. Med en åldrande befolkning måste vi ha folk till produktionen. Vi måste ha folk till vården. Vi ska öppna våra gränser för arbetskraften.

Anneli Tullgren hämtade andan innan hon fortsatte:

-       Att vi behöver arbetskraft är inte samma sak som att vi ska ta emot flyktingar. Vi kan aldrig ta emot alla som vill fly. Vi ska ta emot människor som vill arbeta och som kan försörja sig. Flyktinginvandringen ska vi göra till ett avslutat kapitel.

Anneli Tullgren gjorde en paus innan hon fortsatte:

-       Det är den viktigaste frågan. Och det är den fråga jag ska driva om mina väljare placerar mig i Sveriges Riksdag.

-       Tack Anneli Tullgren för dina raka besked! lät det om mannen. Nu kan publiken ställa frågor till Anneli Tullgren, Nya Sveriges första namn på riksdagslistan.

Någon på torget ropade:

-       Hur kan man som nazist och straffad mördare ha mage att be om väljarnas förtroende? Hur kan man ställa sig på ett lastbildflak och prata som du gör utan att skämmas ögonen ur sig? Hur kan man vara Anneli Tullgren utan att ständigt rodna av skam?

Mannen med mikrofonen överröstade den ropande frågeställaren.

-       Det finns alltid de som har annan åsikt, och tur är väl det när vi lever i en demokrati, tur är väl det. Kanske ska vi låta någon annan komma till tals?

Kvinnan med det långa, grå håret betalade för en melon och drog med sig de två flickorna bort från torget. När de kom in mellan husen lyfte hon som hette Lydia sina händer från öronen. Hon som hette Tove kastade en blick över axeln och sa:

-       Henne ska jag döda.

Och hon vände sig om i backen upp mot Stadshuset och hon såg ut över torget med alla de färggranna stånden och hon såg bort mot Anneli Tullgren som stod med en mikrofon i handen på ett lastbilsflak.

-       Jag ska döda Anneli Tullgren.

Då satte Lydia händerna för öronen och började skrika.

Från torget förde vinden med sig en doft av äpplen och våt jord.  

©Mats Wahl 2005