Kölden kom tidigt det året och medan rönnarna stod röda la sig glansisen och den var så klar att man i vikarna såg genom den och fiskarna rörde sig därnere och männen gick med klubba efter lake och aldrig hade man slagit så mycket fisk som det året. Grästuvorna var vita av frost och köldröken kom ur mäns och barns munnar när man återvände från isarna med kälkar där fångsten ännu sprattlade skimrande av ännu inte fruset vatten.

Så smög sig det väldiga vintermörkret in över Birka. Himlarna välvde sig svarta och oåndliga, stjärnklara och gnistrande och vid fullmåne kunde det bli så ljust att män och kvinnor kastade långa skuggor då de rörde sig över is eller öppet land.

En natt kom snön. Hon föll hela natten och dagen därpå och ännu många dagar och många nätter och snön var lätt och torr och kölden hård. När det slutade snöa hade så mycket fallit att en vuxen man hade snö upp under armarna när han gick ut och husen var täckta ända upp över taken på vindsidan och många sa att sådan vinterköld och så mycket snö hade man inte haft på en mansålder.

Korta, vindlösa dagar kom, den ena efter den andra. Moln syntes sällan och en blek vintersol rörde sig tvekande över himlavalvet. Det knäppte i väggarna och allt doftade av snö och ur rökhålen steg långa, tunna rökslingor och om nätterna satt ofritt folk eldvakt och ändå skedde det att karlar vaknade med mycket frost i skägget och det hände att spädbarn frös ihjäl eller klämdes till döds då mödrar i sömnen sökte hålla dem intill sig för att värna dem mot kölden.

En man i Birka hette Sigurd och var bronsgjutare och han satt i gård med

hustru, son och tre döttrar. Hustrun hette Gudrun och sonen Holmsten. Småflickorna hette Tora och Ragnfrid och den äldsta, som var giftasvuxen, bar namnet Vigdis. Där fanns i gården en träl som kallades Anje och en trälkvinna som var halt på ena benet och därför nämndes Halt - Ru.

Till sommaren ämnade Sigurd bygga nytt hus och därför gick Anje samman med Holmsten strax före vintermarknaden att fälla en välvuxen tall. De ledde en häst som drog en timmersläde och dagen var klar med isande blå himmel och snön så torr att den virvlade som spånor i den lätta vinden runt benen på på dem. Hästen var ett brunt sto med bred rygg och väldiga länder och det mentes att det var ett fint och starkt djur.

De gick genom snön ut mot öarna och när de kom fram vände de sig om och Anje pekade och sa att innan kvällen skulle snön komma, för i norr mörknade himlen och Anje drog luft genom näsan och sa att det luktade oväder.

De hade sett ut tallen under hösten och det var en vacker fura, rakvuxen och nästan kvistfri, men hon stod mellan stora granar och föll hon fel skulle hon komma att fastna bland granarna och Holmsten och Anje talade en stund samman om hur de bäst skulle lägga henne kull.

Så satte de till att fälla och snart föll hon där hon skulle och marken skalv under dem när hon slog i och ett moln av snörök virvlade kring kronan.

De tog itu med kvistningen och när de kvistat färdigt kom snön. Hon kom först i enstaka flingor,sedan i stor myckenhet och hästen blev orolig och Anje sa igen att det blir oväder och det vore bra att komma iväg. Då skriade hästen och så kom vargen.

De kom fyra stycken mot hästen. En av ulvarna hängde strax stoet i halsen och bloden sprutade i en båge ner på snön. Två andra kom mot Anje och Holmsten. Anje fällde sitt djur med ett hugg av yxan och den besten rörde sig inte mer. Men Holmsten slog fel och strax hade han vargkäften vid låret och han kände den stora smärtan då vargen högg och han hörde hästen och han hörde sig själv skrika. Vargen dansade på bakbenen utan att släppa honom och han sökte komma åt djuret med kniven. Bakom honom var hästen på väg ner i snön med frambenen vikta och Anje sprang så gott han kunde längs furan, för han hade stått vid foten då vargen kom och Holmsten var vid toppen. Holmsten hade släppt yxan i snön för att få fram kniven och nu högg han mot ulvhuvudet och träffade djuret i ögat och ulven släppte och föll gnyende ner i snön samtidigt som Anje kom fram och slog ulven död.

Anje pekade mot en klippvägg och en fallen torrgran en bit bort och sa att det var där de kunde värja sig bäst. Hästen låg nu i snön och syntes knappt och ulvarna slet redan i buken på den och Holmsten sökte efter yxan i snön .Anje fann den och så tog de sig bort till klippväggen, Holmsten stödd på Anje. De ställde sig mellan klippan och torrgranen och Anje tog fram eldstål och fnöske och fick fyr i det torra gransnärret och det sprakade redan om elden när en av ulvarna satte till att yla. De andra föll in och så satt vargarna därborta i snön och hästkroppen låg under dem och ulvarna var röda om käftarna och de ylade och jämrade sig och när elden tagit sig ordentligt i torrgranen kom ännu en flock om tre eller fyra djur. Det blev slagsmål runt hästkroppen och några av ulvarna strök upp mot klippväggen och den brinnande granstammen och en av dem kom så nära att Anje slog efter honom med yxan, men mest höll de sig vid den fallna hästen.

Holmsten hade mycket ont i sitt ben och Anje fällde en liten gran och kvistade den så att Holmsten kunde sätta sig på grantrysorna intill elden.

Och vinden låg emot dem så att de hela tiden måste stryka tårar från kinderna.

När Holmsten som fullvuxen talade om nätter som tett sig längre än andra nämnde han natten vid klippväggen som den värsta. För kyla är en sak, sa han. Och sår en annan. Ulvar kan man ha och mista. Men kyla, sår och ulvar tillsammans är inte vad man helst vill ha att bekymra sig om när det är långt hem och snön ligger djup.

Det snöade hårt och strax efter gryningen kom Sigurd med ett halvdussin grannar och de hade hästar och slädar och de tog vara på ulvarna som fällts, för de hade vacker päls, och så la man Holmsten på släde och körde hem.

©Mats Wahl 1999