- Du, sa Kosken och tog flaskan. Kan du simma till udden?

- Klart jag kan.

- Under vattnet?

- Klart jag kan.

Han flinade.

- Gör det.

- Varför skulle jag?

- Du säger att du kan.

- Varför skulle jag?

- Du kan inte.

- Man behöver inte bevisa allting.

- Man måste bevisa att man inte är en skitpratare.

- Inte jag.

- Man måste bevisa att man inte är en sopa.

- Inte jag.

- Du kan inte, suckade han. Du kan inte simma till udden. Du är en sopa. Och en skitpratare.

Kosken torkade sig om munnen och satte flaskan till läpparna.

 -   Du börjar bli full, sa jag.

- Hur vet du det?

- Du torkar dig om käften innan du dricker.

   Han tog en slurk till.

- Vad är det med det?

- Det vanliga är att man torkar sig om truten efteråt.

Han räckte mig flaskan och strök över läpparna med handens avigsida. Han har alltid haft stora händer.

- Nöjd nu?

Jag svarade inte och Dragan slängde ut en arm och knäppte med fingrarna.

- Vad vill du? frågade jag.

Han knäppte med fingrarna igen.

- Vad vill du?

Han satte två  särade fingrar mot läpparna och blåste luft.

- Idiot, sa jag och räckte honom cigarrettpaketet.

- Visa att du kan, tjatade Kosken.

- Det är för långt, sa Dragan och pillade ut en cigarrett ur paketet. Ingen kan så långt under vattnet.

- Jag kan, sa jag.

- Visa, sa Kosken.

Jag reste mig och drog tröjan över huvudet.

- Det är för långt, sa Dragan, skakade på huvudet, tände en sticka och fick eld på cigarretten. Alldeles för långt.

Jag hade börjat dra av mig skorna, men ramlade. Det fanns en stubbe där, en murken sak som gick sönder när jag slog pannan i den.

- Det är femti meter, sa Dragan. Ingen simmar femti meter under vattnet.

- Du vet inte vad du pratar om, påstod jag. I Japan finns pärlfiskare som går ner till sexti utan tuber.  

Jag plockade bitar av stubben ur håret.

- Det är en annan sak, ansåg Dragan och räckte mig cigarretten. Om man är pärlfiskare är man proffs.

- Visa att du inte är en skitpratare, sa Kosken och sträckte fram handen för att få cigarretten.

Jag gav den till honom och snörde av mig det jag hade på fötterna.

- Vad dom luktar, sa Kosken. Du borde köra skorna i maskin.

- Kisse, sa Dragan. Har ni hört om kisse?

- Visa nu, sa Kosken. Visa att du inte är en loser.

Och så pekade han på udden.

- Det är femti meter, sa Dragan. Ingen klarar det. Utom möjligen en pärlfiskare.

Jag hade fått av mig den andra skon.

- Fy fan, stönade Kosken. Kan du inte ha dem på dig när du simmar?

Jag hade börjat få av mig byxorna. Kosken hade fått hicka.

- Vilka jävligt smala ben, hickade  Kosken och pekade på mitt lår.

- Är det bättre att vara fet? undrade Dragan.

- Det är mer än tjugo grader i vattnet, sa jag. Blir skönt med ett dopp.

- Får du ingen mat hemma? undrade Kosken.

- Jag är hungrig, sa Dragan och tittade på klockan.

- Visa att du inte är en skitpratare och en jävla loser, hickade Kosken och tog en slurk ur flaskan.

Jag hade ålat mig ur byxorna och stod upp.

- Flotta kalsingar, sa Kosken. Är det din morsas?

Jag böjde mig, slet loss ett flak mossa och slängde på honom.

- Det är tjejtrosor, frustade Kosken mellan hickningarna. Varför har du tjejtrosor?

   Han hade mossa i håret.

- Man skulle vara pärlfiskare, drömde Dragan. Dom svarta är värdefullast. Och så försökte han ta flaskan från Kosken, som höll i den som om den var ett skrin med tusenlappar.

- Du kommer att dricka upp allt, hickade han och tryckte flaskan mot bröstet.

- Kanske, sa Dragan.

Kosken såg på mig.

- Ska jag?

- Ge honom drickat.

- Tack, sa Dragan. Och så satte han flaskan till läpparna och tömde den.

Kosken såg ut som om han skulle börja gråta.

- Vafan gör du så för?

- Vad piper du om? undrade Dragan. Du visste att jag skulle dricka upp allt. Låtsas inte att du är överraskad. Tänk om man hittade en svart pärla.

- Svin, muttrade Kosken, tog tomflaskan och reste sig. Så slängde han flaskan så långt ut i sjön han kunde. Den blev liggande därute. Det var ännu så ljust att man kunde se den alldeles tydligt.

- Det är för mycket mygg nu, klagade Dragan och reste sig han också.

- Svin, tjöt Kosken och klippte till Dragan på axeln.

Dragan flyttade sig och när Kosken slog mot hans axel igen gick han åt sidan, gled undan och kom in mot Kosken med en snabb högerkrok som tog Kosken i solar plexus. Kosken tappade luften, böjde sig framåt och höll händerna mot magen.

- Myggigt nu, sa Dragan. Ska vi sticka?

Kosken stod framåtböjd och jag gick ner till strandkanten.

- Det är minst tjugotvå, sa jag och vadade ut. Myggorna verkade ha fått korn på mig, för rätt vad det var hade jag ansiktet fullt. Jag gick ut en bit till och lade mig framåt.

   Så dök jag.

Jag har alltid tyckt om att dyka. Jag kunde simma under vattnet långt innan jag kunde simma på riktigt.

    Vattnet var brungult och bottnen dyig. Jag simmade mot udden och när det började kännas som om lungorna skulle sprängas tog jag mig upp till ytan och lade mig på rygg.

Inne under tallarna stod Dragan och Kosken och skrattade så att de kiknade. Kosken pekade.

- Ditåt! Du skulle ditåt!

Jag tittade åt det håll vartåt han pekade. Jag hade inte simmat mot udden. Jag hade simmat i en halvcirkel.

- Tjugo meter! tjöt Kosken. Max tjugo meter! Du skulle aldrig komma till udden om det så gällde livet.

Jag hade mygg i ansiktet och dök igen och så simmade jag under vattnet rakt mot dem och när jag gick upp ur vattnet hörde jag bilen.

   Det var en vit Volvo som kom fram ur skogen inne i viken där det finns en bit sandstrand. Där brukar barnfamiljerna bada med nakna ungar som har färggranna flythjälpmedel runt överarmarna. Det ligger stenar i vattnet och det finns en vassrugge och vi hade låtit bli att gå dit för myggens skull. Kosken sa att myggen alltid finns där det växer vass.

   Nu stannade Volvon och framdörrarna öppnades. Bilen var väl ungefär hundrafemtio meter bort. Jag hade satt mig ner bakom en tall. Kosken och Dragan låg i gräset.

- Det är Emma Falk, viskade Kosken.

- Vem kör? undrade Dragan.

- Ingen aning, svarade Kosken. Nån typ. En smarting.

Trots att det var en bit bort till dem kunde man se att typen tyckte att han var en smarting. Han hade tajta jeans och kortärmad, rutig skjorta och ett brett bälte med ett spänne stort som en navkapsel och en massa hår i ansiktet. Mustasch av den där sorten som går ner i två sorgsna strängar på båda sidor om munnen. Polisonger. Cowboyboots.

   Emma Falk hade en kort vit kjol och det långa, ljusa håret utslaget och bara fötter. Hon lutade sig bakåt mot motorhuven och satte händerna bakom sig och typen kom och lade en arm om henne. Man såg att han var krallig. Han var tjugo centimeter längre än Emma.

- Nu blir det hångel, viskade Kosken.

Typen kysste henne och placerade en karda stor som en sopskyffel

på Emmas lår. Han hade redan dragit upp kjolen så att man såg troskanten. Hon hade svarta trosor. De lyste som pricken på tavlan när man ligger på vallen med Haralds studsare.

- Nu blir det hångel, upprepade Kosken.

Jag slog en mygga i nacken.

- Håll dig i skinnet, hickade Kosken, utan att ta blicken från typen och Emma. Sitt still.

- Myggjävlarna äter upp mig, klagade jag. Kan du slänga hit mina jeans?

- Sitt still! väste Kosken. Och så slog han en mygga på underarmen och typen hade handen innanför Emmas trosor. Dragan räckte mig mina jeans.

- Var inte du ihop med Emma i vintras? undrade Kosken.

- Jo, sa Dragan.  

Han plockade fram telefonen och tryckte en stund på knapparna.

   Signalen bortifrån Volvon hördes ända till oss.

   Emma ryckte till och typen försökte hålla fast henne. Han ville inte ta bort handen från hennes lår. Hon försökte göra sig fri. Så lyckades hon och gick till bildörren, öppnade och böjde sig fram.

-   Präktigt arsle, väste Kosken.

   När hon rätade på sig höll hon telefonen tryckt mot örat.

- Hej, det är Dragan, sa Dragan.

Hon därborta vid Volvon sa någonting, jag vet inte vad. Typen hade börjat ta av sig byxorna.

- Jag ville bara fråga om skolan, sa Dragan. Hur dags det är?

Typen drog av sig skjortan. Han hade randiga boxershorts i USA:s färger och en bröstkorg som mormors vattentunna.

- Åtta! sa Dragan. Blodigt!

      Så sa han hejdå och knäppte av. Typen gick fram till Emma och hon lade ifrån sig telefonen på bilens framsäte utan att stänga bildörren efter sig. Typen hade sugit tag i henne och han tryckte henne intill sig och hade börjat dra tröjan över hennes huvud. Hon hade ingen bh.

- Han tar fram den! väste Kosken. Han har den i handen! Den är stor som en vevaxel.

Dragan knappade på telefonen igen.

Det ringde därborta vid Volvon.

Typen hade fått av henne trosorna.

Hon ville svara, men typen höll i henne. Vi hörde signalen.

- Det är en Elvislåt, viskade Kosken. Syrran har den i sin också.

Till slut lyckades Emma komma loss. Hon var naken. Typen hade organet hängande ut genom gylfen. Då och då slog han efter en mygga.

- Fy fan för att va tjej, muttrade Kosken. Fy fan för att få det där spadskaftet i sig.

- Slägghammare, viskade jag, bara för att ha nåt att säga.

- Hej, stönade Dragan med läpparna tryckta mot telefonen. Förlåt att jag stör igen. Jag bara undrar, vet du när vi slutar i morgon?

Hon sa någonting.

- Så sent! väste Dragan. Hoppas jag inte störde. Vi ses.

Hon lade ifrån sig telefonen på motorhuven och typen med spadskaftet kramade hennes tuttar. Men myggen blev för jävlig och han var tvungen att sluta krama med ena handen för att kunna slå sig i nacken. Han var kortklippt, nästan snaggad.

- Ring igen! viskade Kosken. Ring när han har halva inne.

Emma hade klättrat upp på stänkskärmen och hon lutade sig bakåt. Typen stod över henne och hade ena handen mellan hennes ben.

   Det ringde därnere.

Typen höll i henne. Hon försökte sträcka sig efter telefonen, men han svepte ner den från huven och den hamnade i sanden, där den fortsatte ringa. Emma gjorde vad hon kunde för att komma loss.

- Hon är kåtare på telefonen än på typen, väste Kosken.

Typen slog sig med ena handen på axeln.

- Jävlar! brölade han. Vad myggigt det är!

Han hade sån där dialekt som dom har i Skåne och han hade särat på sina ben och hade spadskaftet i handen nu. Han glodde, som om det var fel på det. Han stod med lätt böjda knän och såg ut som en slalomåkare som försöker ta sig nerför backen för första gången, livrädd för att falla. Spadskaftet hade krympt ihop.

- Jag har blitt biten! brölade typen. Vi sticker!

Och så släppte han  den före detta vevaxeln, som hade blivit alldeles slapp och lealös och stor som en rädisa och han böjde sig och samlade ihop kläderna och slängde in dem i bilen. Utan att ta på sig någonting annat än bootsen klev han

in och tog plats bakom ratten. Emma drog på sig tröjan och gled in på sätet bredvid. Så startade typen och skulle riva iväg.

   Sanden sprutade.

   Han kom inte ur fläcken.

- Idiot! skrattade Dragan.

- Han har kört fast, hickade Kosken och flinade. Jävla idiot! Jävla idiot!

- Ge mig skjortan, bad jag.

Jag drog den på mig och snörde skorna och sedan satt vi där och glodde efter Typen som var inne i småskogen och bröt grenar för att lägga under hjulen. När han hade fått dit ungefär så mycket som mormor brukade lägga på trappen första advent fick hjulen fäste och han drog iväg så att barren stod som en kvast om hjulen och sanden sprutade så att man kunde tro att man hamnat i en storm i öknen och det enda som fattades var några sorgsna kameler och en pyramid full av kobror.

-   Satans mycket mygg, klagade Kosken när bilen försvunnit in i skogen.

Han slog en mygga i pannan och pekade med ett finger mot mitt ansikte.

- Du är helt svullen.

- Jag vet, sa jag. Jag är allergisk.

- Mot folk som knullar? undrade Dragan.

Jag svarade inte. Kosken slog mig på axeln med knytnäven:

- Han typen, det är väl en kompis till din morsa?

- Ingen aning, ljög jag.

- Han jobbar väl i möbelaffären?

- Kanske, sa jag.

Sedan gick vi upp till skogsbilvägen och Kosken sprang igång moppen och Dragan och jag åkte bakpå och Kosken hickade hela vägen upp till korsningen.

©Mats Wahl 2002