Hon ska sitta vid ett av borden framför fönstret ut mot Stureplan, och det gör hon. Jag möter hennes blick och hon håller fast den och jag snubblar på en stol på väg bort mot henne. Hon är klädd i en kastanjebrun dräkt med en svart tråd i. Blusen är grön och det enda smycket är en lillfingerring med en briljant stor som en ärta.

- John - John, säger hon och räcker mig handen.

Jag hostar och sätter mig.

- Förlåt att jag är sen.

Bordet är runt och har vit duk och stolen har ryggstöd av rotting. Hon har lagt det ena benet över det andra. Kjolen går inte riktigt ner till knäet. Hon har svarta strumpor. Fönstret framför oss är stort som en kvarts badmintonplan.

- Roligt att du kunde komma, säger hon. Vad vill du äta?

Hon ser sig om och en smal liten flicka i vit jacka med galoner på axlarna ställer sig i givakt bakom henne.

- Vad har du ätit?

Hon pekar på ett glas som ser ut att ha innehållit tomatjuice.

- Strömmingen är en klassiker. Jag föreslår sotare. Om du inte är väldigt hungrig.

Hon granskar flickan med galonerna uppifrån och ner och ser ut som om hon inte gillar det hon ser.

Jag försöker låta bli att nysa.

- Sotare, säger jag. Och mineralvatten.

- Får jag en likadan, säger mitt sällskap och pekar på glaset och flickan med galonerna ilar.

Hon harklar sig.

- Du spelar visst teater. Har jag inte läst det nånstans?

- Jag ska söka till teaterhögskolan. Efter rättegången.

- Och vad gör du till dess?

- Jag har en roll i en pjäs av Tjechov.

Hon ler som en flicka i plisserad kjol som just fått in en matchboll i Wimbledon.

- Jag går så sällan på teater. Var ska du spela?

- I en källare vid Sigtunagatan.

- Pjäsen vinner väl på att du är med? Kvällstidningarna kommer att sitta på parkett.

- Det är bara en av oss som är en riktig skådis.

Flickan med galonerna kommer med tomatjuicen. Servitrisen lägger vänsterhanden på ryggen,böjer sig fram mellan oss och placerar glaset på en pappersservett. På glaskanten klänger en citronskiva, som en amatör på en alldeles för svår klättervägg.

Jag får min Ramlösa. Det knäpper i iskuberna när flickan slår vätskan i det höga glaset. Så försvinner hon. Jag iakttar mitt sällskap i smyg. Hennes blick vilar på en man och en kvinna ute på trottoaren. Kvinnan är lång och klädd i blå kappa och håret är uppsatt med hårspännen vid öronen. Han är tunnhårig och bär en ljus överrock som ser ut att vara illa lämpad för årstiden. De är i trettioårsåldern. Hon kånkar på en oxblodsfärgad portfölj med mässingsspännen. Den ser tung ut och när hon kommer fram till honom och de har kindpussats tar han den. De växlar några ord och så snor hon hastigt tillbaka portföljen innan de ger sig iväg längs Birger Jarlsgatan.

- Första träffen, säger Annie. Hon är jurist, han har gått på Handels. Han har bett henne äta lunch med honom. Men det kommer aldrig att bli nåt. Hon gillar inte karlar som vill bära damens väska vid första träffen.

- Känner du dom?

Hon skakar på huvudet.

- Nej, men jag känner kvinnorna.

Doften av hennes parfym slår emot mig när hon kastar med håret.

Hon tiger ett tag och ser ut genom fönstret.

- Det är snö i luften. Tycker du om skidåkning?

Jag svarar inte. Jag har inte ägt ett par skidor i hela mitt liv.

- Gustav är elva, fortsätter hon efter en stund och tar citronskivan från glaskanten. Hon håller den mellan tummen och pekfingret, som om den var ett levande väsen. Så öppnar hon munnen och låter den försvinna, skal och allt.

- Han går hos Kylberg & Strinne på Nybrogatan, så det är inte långt till skolan. Men jag vill att han har sällskap dit och jag vill att han blir hämtad. Han går hemifrån tjugo i åtta. Eftermiddagarna ser lite olika ut, men för det mesta slutar han vid tretiden.Vi äter middag klockan sex och då är han hemma.

Hon borstar bort några osynliga dammkorn från kjolen.

- Hur tycker du att det låter?

Hon baddar överläppen med servetten och det blir körsbärsfärgade märken på den.

- Det måste fungera med repetitionerna.

- Du är folkhjälte och såna får man inte gratis. Säg vad du vill ha.

Jag stoppar handen i byxfickan och letar efter en näsduk. När jag får upp den vänder jag mig bort och snyter mig.

Hon granskar mig när jag är färdig.

- Är du förkyld?

- En aning.

- Vitlök, säger hon.

- Vad kommer det sig, frågar jag, att Gustav behöver sällskap till skolan?

Hon tar en redig klunk av tomatjuicen och när hon fått den i sig slickar hon överläppen. Hon har tjock överläpp och mörka, bruna ögon och en smal liten

tungspets.

- Jag är inte livvakt, om det är en sån du behöver.

Hon låter fingrarna slå en liten trumvirvel mot kjoltyget.

- Jag vill ha nån som följer honom.

- Varför skulle man vilja skada din son?

Hon ser allvarligt på fingret med ringen.

- Någon skulle kanske vilja pressa oss på pengar.

- Jag kan inte skydda honom. Om dom vill ta honom så gör dom det.

Om du tror att han är hotad bör du gå till polisen.

Hon snörper ihop munnen.

- Vi hade inbrott på landet i våras. Vi vet vilka det var och polisen säger att de inte har tid.

Hon fnyser och ser ut som en skolflicka på utflykt som just upptäckt att någon lagt hundskit på utflyktssmörgåsarna.

- Jag kan inte skydda honom, upprepar jag. Jag är bara en kille som ska ha rättegång i vår. Om du frågar Svensson på gatan så säger han att jag är en vanlig förortsligist. Vänd dig till ett vaktbolag.

- Jag behöver inte en gorilla, säger hon. Jag behöver en känslig kille som kan få kontakt med Gustav.

Hon lägger en hand på min överarm, som om hon bara vill känna på mig, ungefär som hon känner på vattnet i poolen innan hon bestämmer sig för att gå och lägga sig i en solstol och läsa Vouge i stället.

Flickan kommer med mina sotare. Det är sex strömmingar, obetydligt större än sardiner. De ligger staplade på varandra i en nätt liten hög. De serveras med ett grönt smör, potatismos och en dillkvist stor som en ormbunke.

Men Annie ser skeptisk ut.

- Pappa gjorde sotare. Fast då var det fråga om riktig strömming. Inte såna här akvariefiskar. Hur ska du ha det?

- Om det är en livvakt du behöver så är jag inte rätt person.

- Det viktiga är att du får kontakt med Gustav. Jag tror att du skulle klara det. Du får en telefon med direktnummer till polisens ledningscentral. Du ska

framförallt hålla honom sällskap.

- Jag vet inte, säger jag och benar ur en strömming.

- Han är en mycket speciell pojke, säger Annie. Det skulle kunna betyda en del för honom om han fick kontakt med dig.

- Varför just med mig?

- Han säger inte så mycket, men när han hade läst om dig i nån kvällstidning var han nyfiken. Han frågade dagen därpå om det stod nåt om dig i Svenskan.

- Jag förstår inte riktigt det här.

Hon kliar sig på knäet.

- Ärligt talat, det gör inte jag heller. Jag vet ju inte hur inblandad du egentligen var i det där som hände tvärs över gatan.

Och hon lyfter blicken och ser bort mot Kenzo.

Jag undviker att följa hennes blick.

- Det är ett vaktbolag du behöver, säger jag och tar dillkvisten och sliter av några fina strån.

Då lägger hon en hand på min vänstra handlove just som jag ska lyfta gaffeln till munnen.

- Du ska inte tala om för mig vad jag behöver. Det räcker med att du talar om för mig om du vill arbeta åt mig eller inte. Tänk på saken . Gustav skulle gilla dig.

- Varför det?

Hon lutar sig tillbaka i stolen och vinkar på servitrisen.

- Du har integritet. Vill du ha nånting mer, kaffe kanske? Själv måste jag rusa till ett annat möte.

Hon ser ut som om hon nästan tycker att det är tråkigt att hon måste gå.

- Tack, gärna kaffe.

Annie ger ett kreditkort till flickan och ber henne sätta upp en kaffe också. Flickan frågar om det var en eller två Bloody Mary och Annie säger att det var två.

- Jaså, säger hon efter en stund. Du ska bli skådis?

- Ja, säger jag med munnen full av mat.

- Finns det nån framtid i den branschen?

- Arbetslöshet på fyrtio procent, skitlön på teatrarna och mycket konstigt folk.

Hon skrattar.

- Låter lysande. Du skulle kunna tjäna pengar. Du ser bra ut.

- Vad menar du?

- Du ser bra ut, upprepar hon med en aning för hög röst.

Jag försöker ta på mig ett passande ansiktsuttryck men hittar inget.

- Har du aldrig tänkt på att jobba som modell?

- Nej.

- Det borde du tänka på. Jag har en väninna som har en agentur.

- Jag tror inte det.

Hon skrattar, ett kort porslinskrossarskratt.

- Du påminner om en katt jag hade som barn. Den hette Murak och hade integritet.

Jag rycker på axlarna och hon skriver på notan och reser sig.

- Ring i morgon och berätta hur du vill ha det. Gustav skulle gilla dig.

Hon lägger ett visitkort bredvid min mineralvattenflaska.

- Det var trevligt att träffa dig.

Hon sträcker fram handen och jag reser mig och hälsar och innan jag satt mig igen är hon vid kroken på väggen, tar ner en mörk kappa och försvinner mot utgången med den över armen.

Annie Garting, Styrmansgatan 1. Och så ett telefonnummer. Jag känner mig plötsligt fruktansvärt ledsen och biter i underläppen så att det nästan går hål.

När jag ser upp igen är det någon utanför fönsterrutan alldeles framför mig. Hon har långt hår och röd dunjacka. Hon trycker näsan mot fönstret som ett

barn och knackar med sina behandskade fingrar. Jag stoppar visitkortet i fickan.

När hon kommer in har hon fortfarande handskarna på sig och är röd om kinderna. Hon böjer sig fram över mig och februarivinden sitter kvar i hennes hår, som en flyttfågel som dröjt sig kvar några veckor för länge. Hon ger mig en kram.

- Har du sett att det snöar?

Och det är sant som hon säger. Om man tittar riktigt noga kan man se enstaka små flingor, så få och så små att de knappt syns.

- Vad kul att se dig, säger hon och sätter sig där Annie satt för en stund sedan. Vem var det du pratade med?

- En som vill anställa mig.

- Som vadå?

- Sällskap åt sin son. Vad gör du här?

- Jag har varit uppe hos pappa. Han har flyttat till Biblioteksgatan. Hela firman i två små rum uppe under takåsarna. Vad skoj att se dig. Varför har du inte ringt?

- Jag har haft det körigt.

Hon nickar.

Och utan att jag egentligen vet varifrån det kommer börjar jag gråta.Tårarna rinner nerför kinderna och in i munnen.

Hon lägger en hand på mitt lår.

Bakom mig har flickan med galonerna ställt sig i givakt.

- Det var betalt för en kaffe också.

Jag nickar. Jag vill inte att den anorektiska servitrisen ska se att jag grinar.

- En espresso, säger hon och placerar koppen framför mig.

Flickan försvinner utan att fråga om Elisabeth vill ha någonting. Men det kanske framgår att hon bara är på genomresa. Hon har visserligen tagit av sig handskarna, men jackan är knäppt upp i halsen och hon sitter rak i ryggen, som om hon när som helst ska resa sig och springa därifrån.

- Stackars dig, viskar hon.

Doften från kaffekoppen har nått min näsa. Konstigt att jag känner den, så förkyld som jag är.

- Det är det där, säger jag och pekar mot butiken på andra sidan. Jag klarar inte av att sitta här.

Jag vänder mig bort och nyser tre gånger och när jag vänder mig mot Elisabeth igen räcker hon mig en pappersnäsduk. Jag snyter mig och vi reser oss. Servitrisen står bakom mig och ser på min kaffekopp, som om den vore bägaren som Hamlets mamma ska dricka det förgiftade vinet ur.

- En annan gång, säger jag till henne och så går vi mot utgången och när vi passerar krokarna på väggen rycker jag åt mig jackan så att en kamelhårsulster faller till golvet. Elisabeth är snabb och böjer sig ner och tar upp den, men hon är inte tillräckligt snabb och en farbror med grå mustasch och röd näsa mumlar någonting som jag slipper höra.

Ute på Stureplan nyser jag igen.

- Är du förkyld?

- Jag tror det.

- Kan Jang, säger hon.

Vi har blivit stående bredvid lyktan med bänkarna.

- Är det dyrt?

- Ja.

- Då får det vara.

Hon biter lite i överläppen.

- Bor du kvar vid Skånegatan?

- Ja, men jag måste flytta.

- Vart?

- Ingen aning.

Hon har lagt handflatorna på mitt bröst och fattat tag i jackans slag.

- Vad gör du?

- Jag ska spela Konstantin i Måsen.

Hon rodnar, jag försöker förstå varför.

- Vad roligt! Vilka mer är med? Är det några jag känner?

-Vi har just börjat repetera.