När små barn vet att de ska dö
är de inte rädda för döden, ty den kan de inte
föreställa sig. Små barn som vet att de ska dö
är rädda för att bli lämnade ensamma.
Mannen som steg ur den gröna Golfen
var klädd i jeans och ljus linnekavaj, han var av medellängd
och solbränd. Flickan som stod bakom disken när han kom
in i den kvällsöppna butiken såg honom gå
till kylvarorna, öppna glasdörren och ta ut ett paket
mellanmjölk. Hon frågade om han ville ha en påse
till mjölkpaketet och när han nickade stoppade hon mjölkkartongen
i en påse och gav honom den. Mannen hade kortklippt grått
hår och när han fick några sedlar tillbaka tog
han plånboken ur bakfickan och han hade ännu plånboken
i ena handen när han kom ut på gatan igen. Han hade parkerat
på övergångsstället och skulle stoppa plånboken
i bakfickan när foten träffade honom i nacken. Han föll
mot bilen och kasade med överkroppen ner över kylaren.
Han träffades av en spark till, den här gången på
kinden. Han föll på knä vid bilens framhjul och
fick flera snabba sparkar mot ryggen, armarna och bröstkorgen
och ännu en mot huvudet. Innan han förlorade medvetandet
hörde han: " Kniven, använd kniven." Han vaknade
i ambulansen och mådde illa. Han kräktes i en papplåda
som man höll under hakan på honom och han lyssnade till
hur man berättade om hans blodtryck över radion. Han rullades
in i ett behandlingsrum och en kvinnlig läkare med korpsvart
hår och ett namn som tycktes omöjligt att uttala tog
hand om honom. Man sydde ihop jacket över ögat och Fors
bad att få låna en telefon. Han ringde kriminaljouren
Det var Stjernkvist som svarade.
-Hej, det är Fors.
-Tjena, är inte du ledig?
-Jag har blivit rånad.
Stjernkvist tystnade och Fors såg på
sitt armbandsur.
-Halv tio, utanför kvällsöppna
butiken på Ugglevägen. Dom tog pistolen.
-Dom tog pistolen, upprepade Stjernkvist.
Var är du?
-Akuten. Jag har vart här snart en
halvtimme. Varför är det ingen här från ordningen?
-Det brinner i Skäggesta.
-Larma om pistolen, sa Fors. Och sänd
nån till Ugglevägen.
-Såg du dem?
-Några sparkar och så blev
det svart. Jag såg absolut ingenting. Det stod folk vid
korvkiosken på andra sidan gatan. Nån måste
ha sett.
-Jag åker på det själv,
sa Stjernkvist. Och jag underrättar Hammarlund - fast han
är i Sälen. Det blir Nylander. Hur är det med dig?
-Jag kommer att kräkas, sa Fors.
-Och så lade han ifrån sig
telefonen och undersköterskan höll fram en pappkartong
och Fors kräktes galla.
-Hur gick det att sova? frågade
biträdet som kom med frukosten.
-Tack, bra. Jag tror inte att jag vill
ha nånting. Vad är klockan?
-Halv nio.
-Starkt sömnmedel ni gav mig. Det
var länge sen jag sov till efter åtta.
-Det är några herrar i korridoren
som vill träffa dig.
-Släpp in dem, sa Fors. Jag vill
bara ha ett glas vatten. Du kan ta ut kaffet. Jag tål inte
doften.
Biträdet nickade och tog brickan. Hon
knuffade upp dörren med axeln och försvann. Dörren
hade knappt gått igen så öppnades den från
andra hållet och Molgren och Kranz från centrala utredningsgruppen
kom in i rummet. Molgren var klädd i jeans och jeansjacka och
bländvit t - shirt. Kranz bar kittfärgad manchesterkostym
och han hade kavajen över armen. De nickade båda åt
Fors och Kranz tog plats på den enda stolen. Molgren satte igång
bandspelaren och placerade den på bordet bredvid Fors.
-Stackars jävel, sa Molgren. Hur
är det med dig?
-Mår illa.
-Blir du kvar här länge?
-Läkaren som tog hand om mig trodde
att jag kanske skulle bli kvar för observation. Idag har
jag inte sett nån läkare.
-Du har början till ett snyggt blåmärke
på kinden, sa Kranz. Är det stort, såret undet
plåstret?
Fors gjorde en grimas.
- Tre stygn.
-Ska du ta det från början,
föreslog Molgren och lade armarna i kors över bröstet.
-Vem sköter utredningen? undrade
Fors.
-Svensson.
Kammaråklagare Christer Svensson var
den som mestadels var ansvarig för de utredningar som drevs av
centrala utredningsgruppen, den grupp som utredde sådant som
kunde tyda på att en polisman begått brott eller tjänstefel.
Fors kände Christer Svensson från den flugfiskeklubb där
de båda var medlemmar.
-Ska du ta det från början,
bad Molgren igen.
Fors satte sig upp mot kuddarna och iakttog
kollegerna.
-Om du känner att du klarar det,
sa Kranz. Förstås.
-Visst, sa Fors.
Kranz såg på armbandsuret och lutade
sig fram mot bandspelaren. - Förhör med kriminalkommissarie
Harald Fors rörande förlorat tjänstevapen. Förhörsledare
är kriminalinspektör Lars Kranz. Förhörsvittne
är kriminalinspektör Felix Molgren. Platsen är allmänna
sjukhusets akutavdelning. Och så nämnde Kranz tidpunkten
och dagens datum och lutade sig tillbaka. Fors harklade sig några
gånger och tyckte att han inte riktigt kände igen sin egen
röst:
-Vi hade gjort ett tillslag mot motorcykelklubben
i Vebe och hade varit igång hela dagen och jag skulle handla
en liter mjölk på vägen hem. Jag parkerade utanför
kvällsbutiken på Ugglevägen. Klockan var ungefär
halv tio och jag gick in i affären och köpte min mjölk.
När jag kom ut hade jag mjölken i ena handen och plånboken
i den andra. Jag var nästan framme vid bilen då jag
träffades av vad jag gissar var en spark. Sparken tog i nacken
och jag föll framåt mot min bil. Jag fick ännu
en spark mot huvudet och flera mot kroppen. Jag vet att jag gled
ner över kylaren och att jag tänkte att jag måste
försöka resa mig, men det gick inte. Sen låg jag
på trottoaren och hörde någon säga " Använd
kniven." Nu är det slut", tänkte jag. Sen slocknade
jag.
-Vad såg du? undrade Kranz.
-Ingenting.
-Ingenting?
-Inte ett skit.
-Och innan?
-Det stod en klunga vid korvkiosken på
andra sidan gatan, men jag tänkte inte mycket på dem.
Det fanns en flicka bakom disken i affären. Kanske såg
hon nånting.
-Du såg inte hur många de
var?
-De måste ha varit minst två.
De sparkade mig från båda sidorna när jag låg
mot kylaren. De var kanske tre, men det vet jag inte. Jag såg
ingenting.
-Inga byxben, inga skor?
-Ingenting.
-Och rösterna?
-Lät som grabbar.
-I vilken ålder?
-Grabbar. Under trettio.
-Ingen som bröt?
-Det enda jag hörde var " Använd
kniven." Ingen brytning, ingen dialekt.
-Skar dom dig?
Fors pekade mot skåpet på långväggen.
-Hämta byxorna.
Molgren gick till skåpet som Fors pekade
på, öppnade och tog fram Fors jeans. I söljorna hängde
resterna av ett brett läderskärp med förnicklat spänne.
Molgren gav byxorna till Kranz, som vände dem i händerna.
-De skar för att komma åt hölstret.
-Ja, sa Fors. De fick inte upp vapnet
så de skar för att få det med sig.
-Vass kniv hade de i alla fall, sa Molgren,
och granskade snittytan.
-Vi tar med dina byxor, sa Kranz.
Fors stirrade på honom.
-Och hur hade du tänkt att jag skulle
ta mig härifrån? Som nån slags helig dåre
i boxershorts och kavaj på väg ner mot centrum på
jakt efter de illgärningsmän som snott mitt vapen?
-Vi får se till att du får
ett par byxor, sa Kranz. Vad tog dom?
-Tjänstevapnet med åtta patroner
i magasinet, en Nokia mobil och en svart läderplånbok.
I plånboken fanns fyra kontokort, ett bibliotekskort och
några bilder av mina barn. Fyrahundra kronor i sedlar. Det
är allt.
-Och du såg ingenting? frågade
Molgren och såg misstrogen ut.
-Inte ett skit, sa Fors. Om ni ursäktar,
jag tror jag ska spy.
Molgren och Kranz flyttade sig bort från
sängen. Molgren gick till fönstret och såg ut över
parkeringsplatsen.
-Det blir lika varmt som igår, suckade
han.
-Min dotter åker till Grekland i
morgon, sa Kranz. Hennes första utlandsresa utan mamma och
pappa. Men det är varmare här än i Atén.
Fors kräktes utan att det kom upp någonting.
Han ställde ifrån sig papplådan på det lilla
bordet och Kranz vände sig mot honom, utan att gå fram
till sängen.
-Du var inte i tjänst när du
köpte mjölken. Varför var du beväpnad?
-Motorcykelfolket i Vebe, svarade Fors.
Vi har utrett sen i våras. Jag har hotats flera gånger
och Hammarlund har beordrat mig att vara beväpnad i tjänsten
och att förvara mitt vapen i bostaden.
-Har du skriftligt på det? undrade
Molgren.
-Hammarlund har originalet, jag har kopian
på mitt tjänsterum.
Molgren nickade och Krantz frågade.
-Och du har inte micklat med vapnet?
-Vad menar du?
-Ändrat tryckpunkt eller nåt
i den stilen.
-Nej.
-Och du använder säkerhetsammunition?
-Ja.
-Hade du inget reservmagasin? undrade
Molgren.
-Nej.
-Har ditt vapen några särskilda
kännetecken?
-Nej.
-Och det låg ingen kula i loppet?
-Nej.
Molgren och Kranz såg på varandra.
-Tja, sa Kranz, det här ser ut att
vara okomplicerat. Du har blivit rånad. Ditt vapen är
borta. Du hade order att vara beväpnad och att förvara
ditt vapen i bostaden. Du har inte gjort nåra konstigheter
med vapnet och inte heller laddat med otillåten ammunition?
-Nej, sa Fors.
-Grön, sa Kranz. Helt grön.
Hoppas du kryar på dig. Nu ska vi tala med Leif Holmberg,
känner du honom?
-Inte mer än nödvändigt.
Kranz nickade.
-Det här är dagen då vi
går igenom allas syndaregister. Men Holmberg blir förstås
en annan femma.
-Antar det, sa Fors.
Polisinspektör Leif Holmberg hade några
veckor tidigare tillsammans med två kollegor omhändertagit
en berusad man. Polispatrullen hade sett sig föranlåten
att belägga den berusade med handfängsel på ryggen.
Trots detta hade de tre till tänderna beväpnade polismännen
känt sig hotade av den sextiotvåårige fylleristen.
Denne hade lagts framstupa på golvet på järnvägsstationen
och Holmberg hade satt ett knä mellan fylleristens skulderblad
med sådan kraft att ett revben knäckts. Revbenet hade punkterat
ena lungan och fylleristen hade varit nära att avlida.
-Vi ses, sa Kranz och Molgren stängde
av bandspelaren och tog den under armen.
-Du har det ändå rätt
bra här inne, tröstade Molgren. Det är i alla fall
svalt.
-Sköt om dig, sa Kranz.
Och så var de borta. Och med dem Fors
byxor. Läkarna kom klockan elva. En av dem var en man
i Fors ålder, den andre en mycket ung, mycket lång och
smal man, den tredje en kvinna i trettioårsåldern med
vackra, mjuka händer. Den äldre mannen förhöll
sig passiv, den yngre lyste Fors i ögonen med en lampa och frågade
hur han mådde. Kvinnan lade helt hastigt sin hand på Fors
panna och han önskade att hon skulle hålla kvar den där
ett tag, men det gjorde hon inte. - Hur känns det? frågade
hon när hon tog bort handen.
-Lite bättre. Kräktes i morse.
-Du bör hålla dig i stillhet,
sa kvinnan. Vi tar några prover och om det inte ser oroande
ut kan du få gå hem i eftermiddag. Har du någon
som du kan bo hos?
-Jag är vuxen, sa Fors. Jag kan göra
allt möjligt på egen hand. Gå på toaletten,
borsta tänderna och ringa i telefon.
Kvinnan iakttog Fors en stund och lade huvudet
på sned.
-Det kan vara skönt med någon
som hjälper en när man är sjuk.
Hennes brytning var nästan obefintlig,
men den fanns där. Fors försökte läsa på
namnbrickan, men hon stod för långt bort.
-Har de tagit dom som rånade dig?
frågade den äldre.
-Nej, svarade Fors. Inte ännu.
-Kommer man att ta dem? undrade kvinnan.
Jag menar, hur hittar man dem? Du kanske såg dom?
-Jag såg dom inte, sa Fors. Men
vi får fatt i dom.
Kvinnan suckade och lade huvudet på sned.
Hon hade inte bara vackra händer, hon hade vackra ögon också.
Den långe och smale antecknade någonting i ett block,
den äldre sa:
-Vi tar proverna med detsamma, sedan vet
vi i eftermiddag hur vi ska ställa oss till hemgång.
-Men du kanske vill vara kvar? frågade
kvinnan.
-Jag åker gärna hem, sa Fors.
Klockan halv fyra kom Carin Lindblom och hämtade
Fors nycklar och en halvtimme senare återvände hon med
ett par svarta jeans. Hon lämnade rummet medan Fors klädde
sig och sedan gick de tillsammans ut till hennes vita Skoda. Himlen
var blå och molnfri och det var mycket varmt.
-Jag hade parkerat på övergångsstället,
sa Fors. Golfen är väl bortforslad.
-Antagligen, svarade Carin. Det blir nog
dyrt.
Fors lyfte vänsterarmen och tittade på
kavajärmen.
-Hål, sa han. Titta.
Och han höll fram armbågen.
-Ny i maj. Köpte den i Bologna.
-Det kanske går på försäkringen,
föreslog Carin när hon öppnade dörren på
förarsidan och klev in bakom ratten.
-Knappast, sa Fors.
När Carin Lindblom svängde ut från
sjukhusparkeringen mötte hon en Volvo med två sjuårsflickor
i baksätet. Flickorna var tillsammans med den ena flickans mor
på väg till badstranden vid Långsjön. Barnen
lade inte märke till Carin Lindblom och Fors i den vita Skodan.
Fors och Lindblom lade inte heller märke till barnen i Volvon.
De passerade varandra och var för ett ögonblick nästan
nära varandra. När Carin Lindblom och Fors senare skulle
se de två flickorna på fotografier som man placerade framför
dem på ett bord i polishuset skulle den ena flickan vara död
och den andra döende.
©Mats Wahl 2003
|
