Måndag förmiddag

Det var en av de första dagarna i maj som Hilmer Eriksson upptäckte att han hade blivit osynlig. Hilmer hade gått till skolan som vanligt, han hade varit framme i god tid och gått upp i klassrummet. Det var ingen där och han gick in. Han tog av sig jackan, hängde den på stolsryggen, satte sig och öppnade väskan.

Väskan var full av böcker. Hilmer hade alltid tyckt om att läsa, och idag skulle han lämna tillbaka böckerna som han hade lånat förra veckan. Han tog upp Huckleberry Finn, slog upp favoritkapitlet, kapitel sju, och började läsa. Han var så inne i historien att han knappt märkte hur Flås Henrik och Bult Bulten kom in i rummet.

Först när han hörde Flås Henrik skratta vände han sig om.

-Hej, sa Hilmer.

Men Flås Henrik och Bult Bulten verkade inte höra.

- Oj, oj, oj, stönade Flås Henrik och satte sig på sin stol i hörnet längst nere vid fönstret.

Bult Bulten sjönk ner bredvid. Båda pojkarna sträckte ut benen. De hade likadana höga, svarta snörkängor, svarta byxor och svarta tröjor.

Bult Bulten hade dessutom stora öron. Förr i tiden hade han haft långt hår för att öronen skulle synas mindre. Bult Bulten strök sig med handflatan över skalpen.

-Man skulle bränna ner baracken.

-Du sa det, flåsade Flås Henrik. Man skulle bränna ner deras parrack.

Bult Bulten rynkade pannan.

-Det heter inte parrack, det heter barack.

Flås Henrik blev röd i ansiktet.

-Jag sa ju det.

-Det lät som parrack, sa Bult Bulten.

-Jag vet väl vad det heter, muttrade Flås Henrik, som ofta hade en känsla av att han visste alldeles för lite.

-Klart du vet, sa Bult Bulten. Man kunde hälla bensin på alltihop.

-Just det, flinade Flås Henrik och lät förtjust. Bensin. Då brinner det upp.

-Baracker brinner ner, rättade Bult Bulten.

Flås Henrik blev rasande och boxade Bult Bulten på överarmen.

Bult Bulten skrattade. Han var störst och starkast av alla niorna. Till och med rektor Humbleberg var rädd för honom, åtminstone var det vad Bult Bulten ansåg.

-Man måste hålla efter dom, sa Bult Bulten.

Flås Henrik satte vänstra långfingret i munnen och bet av en bit nagel. Det knäppte när nageln gick av.

-Svinen, sa Bult Bulten, som om han pratade med sig själv.

Flås Henrik bet av en bit nagel till.

-Det är viktigt att vi berättar likadant, sa Bult Bulten efter en stund. Flås Henrik bytte finger och bet på långfingernageln. Bult Bulten lät irriterad.

-Hör du vad jag säger?

-Klart jag hör.

Flås Henrik bet på lillfingernageln den här gången.

Det är äckligt! vrålade Bult Bulten och sparkade Flås Henrik på smalbenet.

Flås Henrik tjöt.

-Va sparkas du för?

-Det är äckligt.

-Du behöver inte sparkas.

-Jag ska sparka skiten ur dig om du inte slutar bita på naglarna.

-Jag vet, sa Flås Henrik och satte tummen i munnen och bet på nageln. Bult Bulten sparkade honom på samma ställe som förra gången.

Flås Henrik tjöt.

-Va gör du så för?

-För att du ska lära dig.

Och så sparkade hen en gång till, men den här gången flyttade Flås Henrik benet så att sparken inte träffade.

Hilmer hade vänt sig om. Det förvånade honom att inte Flås Henrik vrålade " Vad glor du på ditt jävla missfoster!" Så Hilmer vågade vända sig helt om. Det var annars inte någonting han gärna gjorde. Ingen glodde gärna på Bult Bulten och Flås Henrik. Fröken Nyman hade glott på dem för några veckor sedan. Bult Bulten hade vrålat:

" Va glor du på?"

" Vill du vara snäll och stoppa ner den där tidningen", hade fröken Nyman svarat.

" Jag kan stoppa upp den i arslet på dig", hade Bult Bulten sagt och öronen hade med ens blivit illröda.

Fröken Nyman hade blivit röd hon också, fast på halsen.

" Jag ska prata med din pappa", sa fröken Nyman. Bult Bulten skrattade. Flås Henrik skakade på huvudet och slog sig på knäna.

" Gör det, om du vågar", hotade Bult Bulten.

Det vågade fröken Nyman. Två dagar senare hade någon sprejat på väggen bredvid stora ingången " Nyman är en hora."

" Undrar vem det kan vara som har gjort det?" skrattade Bult Bulten när han och Flås Henrik passerade förbi. "Undrar just det", sa Flås Henrik och båda frustade av skratt.

Nu kom Madeleine Strömbom. Hon stannade tvärt på tröskeln och

stirrade på Bult Bulten och Flås Henrik.

-Är det bara ni här?

-Kom hit och sätt dig hos oss! ropade Flås Henrik.

-Gjorde jag aldrig om jag så fick en miljon, svarade Madeleine, vände tvärt och försvann bort i korridoren.

Flås Henrik kastade sig framstupa över bänkskivan, gömde ansiktet mellan armarna och kved.

- Maddepadde, stick inte!

Bult Bulten skrattade och det ringde in.

-Vad har vi? undrade Bult Bulten.

-Nyman.

Bult Bulten stönade, som om någon kört en spik i sidan på honom. Han bankade med nävarna i skrivskivan.

-Jag hatar det här, jag hatar det här, jag hatar det här!

-Bensin, sa Flås Henrik. Vi kunde hälla bensin här också.

Bult Bulten sken upp.

-Det skulle ta dem ett halvår att bygga upp skiten.

-Minst, muttrade Flås Henrik. Minst ett halvår.

Eleverna anlände, den ena efter den andra och efter en stund kom Madeleine Strömbom.

-Maddepadde! ropade Flås Henrik. Kom och ge mig en puss!

Men Madeleine svarade inte.

Så kom Liselott Nyman, klassföreståndare i 9 A. Hon hade sällskap av en man i grå byxor och gul mockajacka. Mannen hade en liten tunn mustasch och under armen bar han en svart läderportfölj med dragkedja. Hans namn var Harald Fors.

Klassen tittade intresserat på Fors. Allt som var en smula annorlunda tedde sig spännande. Det minst spännande som fanns var Liselott Nyman.

-Vi har besök, sa Liselott Nyman när klassen tystnat. Och just när hon sa det kom Hilda Venngarn in genom dörren. Hon tvärstannade.

-Förlåt, viskade hon och gick till sin plats bredvid dörren.

-Vi har som sagt besök, fortsatte Liselott Nyman. Harald Fors är polis och han vill ställa några frågor.

Poliser var alltid intressanta och klassen var andäktig. Fors la ifrån sig portföljen på katedern.

-I lördags försvann Hilmer Eriksson, sa Fors och tittade ut över klassen. Hilmer gick hemifrån vid sextiden. Han skulle hämta en handduk som han glömt i omklädningsrummet på Vallen. Hilmer kom eventuellt aldrig fram till Vallen.

Fors teg och såg ut över klassen. Han gled med blicken över de tysta eleverna, som allihop iakttog honom.

-Om någon av er sett Hilmer vid den här tiden så vill jag gärna prata med honom eller henne. Om nån av er har någonting att berätta om Hilmer som ni tycker att jag behöver veta, så vill jag gärna höra det.

Fors teg.

Lina Stolk räckte upp handen.

-Är han alltså borta?

-Ja, sa Fors. Sent på lördagkvällen började föräldrarna söka efter honom. I söndags fick de hjälp.Vi har letat igenom ett rätt stort område vid det här laget.

-Men ni har inte hittat honom? undrade Lina.

Fors nickade.

- Vi har inte hittat honom.

Hilmer hade haft en tilltagande känsla av obehag ända sedan Fors kom in i rummet. Han hade känt hjärtat slå fortare och han hade känt hur handflatorna blev blöta. När Fors sa att Hilmer hade försvunnit försökte Hilmer säga emot. Han såg sig ikring. Hela klassen iakttog Fors. Hilmer ropade.

-Jag är här!

Men ingen verkade märka hans rop.

Hilmer reste sig upp, tog sin bok och slängde den i väggen.

-Ser ni inte! Jag är här!

Det var som om boken blev till ingenting. Så fort Hilmer hade kastat den ifrån sig försvann den. Bokryggen mötte aldrig väggen. Det lät inte om den när den föll – där den borde ha fallit - på golvet bredvid Lina Marksman. Boken var lika osynlig och ljudlös som Hilmer själv.

-Jag är här! vrålade Hilmer. Jag är här!

Men ingenting hördes av hans ord. Ingen la märke till hans rop. Han såg sig om och iakttog Fors, som börjat prata igen.

-Några av er är kamrater med Hilmer och känner honom bättre än andra. Jag har förstått att …

Och han gjorde ett uppehåll, tog portföljen, öppnade dragkedjan och drog fram ett papper från vilket han läste innan han fortsatte.

-Jag har förstått att Daniel Asklund spelar i samma fotbollslag som Hilmer.

Och Fors såg ut över klassen.

-Daniel har inte kommit ännu, sa Nyman.

Och hon såg ut över klassen, precis som Fors.

-Är det någon som har sett Daniel idag?

Flera elever skakade på huvudet. Fors sneglade på sitt papper.

-Peter Gelin spelar också i samma lag.

-Ja, svarade en lång, smal pojke med ljust, kortklippt hår.

Fors nickade åt Peters håll.

-Kan jag få prata med dig en stund?

-Javisst.

-Det var allt för den här gången, sa Fors. Om någon vill säga något till mig så nås jag på det här numret.

Fors vände sig mot skrivtavlan, tog en penna och började skriva. Men pennan saknade färg.

- Jag har en bättre här, sa Liselott Nyman och tog fram en penna ur väskan. Det var en alldeles ny penna och den tjocka, flödande färgen var röd. Fors skrev ett telefonnummer med decimeterhöga siffror. Sedan vände han sig till Peter Gelin.

-Då kanske vi kan gå och sätta oss nånstans och prata lite?

Peter reste sig.

-Javisst.

Fors tog portföljen och gick mot dörren. Peter Gelin följde efter. Och just när de skulle stänga dörren bakom sig tog Hilmer Eriksson några snabba steg efter dem och smet ut genom dörren innan den föll igen.

-Vi kan väl gå till expeditionen, föreslog Fors och Peter Gelin nickade.

Hilmer placerade en hand på Peters axel. Men handen försvann. Han såg den inte längre när han väl lagt den på Peters axel och det verkade som om Peter inte kände den. Då slog han Peter i huvudet med knytnäven. Det verkade som om Peter uppfattat slaget ungefär som om någon andats på honom, för han höjde vänsterhanden och strök sig över det korta håret.

De kom fram till expeditionen. Margit satt som vanligt vid datorn. Fors knackade på den öppna dörren och Margit vände sig om.

-Finns det ett rum där vi kan sitta ner en stund?

Margit reste sig. Hon kastade en blick på klockan.

-Ni kan sitta i rektors rum. Han skulle träffa någon från fastighetskontoret och kommer inte förrän om en stund.

Margit tittade i en stor almanacka.

-Till nio kan ni ha rektors rum, bekräftade hon och nickade.

Och hon reste sig och gick före Fors och Peter Gelin mot slutet av korridoren.

-Här, sa hon och steg åt sidan så att Fors och Peter Gelin kunde passera förbi henne.

Fors tog plats på en av besöksstolarna framför rektors skrivbord, ett bord belamrat med papper och uppslagna pärmar. Peter Gelin satte sig bredvid. Bakom dem stängde Margit dörren. Fors öppnade portföljen och tog fram ett block med linjerade papper. Ur innerfickan hämtade han en kulspetspenna. Han tryckte fram kulan och skrev dagens datum. Så tittade han på armbandsklockan och skrev tiden. Han såg på Peter.

-Hur stavar du ditt efternamn Peter?

-Gelin.

Fors skrev och tittade återigen på Peter.

-Hur känner du Hilmer Eriksson?

-Vi har gått i samma klass i nio år.

-Umgås ni på fritiden?

-Vi spelar båda två i BK.

-Det är fotboll?

-Ja.

-Spelar ni i samma lag?

-Ja.

-Har ni spelat i samma lag länge?

-Jag kom med i BK när jag gick i sexan. Hilmer började samtidigt.

-Vilken plats har du i laget?

-Man får spela på alla platser, men helst spelar jag vänsterytter.

-Och Hilmer?

-Han vill helst vara målvakt, men han är ingen bra målvakt. Han brukar spela back.

-Varför är han ingen bra målvakt?

Peter tänkte en stund innan han svarade.

-En målvakt kan inte bara stå och vänta på att det ska komma en boll. En målvakt måste följa med, han kan till och med leda spelet om han är bra. Men Hilmer…

-Vaddå?

-Han står mest och tänker på annat. Det är i alla fall så det ser ut.

-Så han är ingen bra målvakt. Är han populär?

-Hurdå?

-Tycker man om honom?

-Det tror jag.

-Om du skulle beskriva honom, hur skulle du säga att han är?

Peter Gelin teg.

-Försök, bad Fors.

Peter Gelin teg en stund.

-Det är svårt.

-Vad är det som är svårt?

Peter Gelin tvekade.

-Han är så vanlig.

-Är det det som utmärker Hilmer? Att han är vanlig?

-Jag tror det.

Fors skrev en stund i sitt block. Så tittade han upp.

-Ni tränade i lördags?

-Ja.

-Hände nånting särskilt under träningen?

-Det var konditionsträning och bollövningar på grusplanen. Alla var där. Det hände ingenting särskilt.

-Vad heter er tränare?

-Alf.

-Vad hände efter träningen?

-Inget särskilt. Man duschar, klär om, cyklar hem. Alf heter förresten Nordström i efternamn. Han är vaktmästare här i skolan.

-Och i omklädningsrummet hände ingenting särskilt?

Peter Gelin tänkte en stund.

-Nej – jo. Daniel och Hilmer slogs om en handduk.

-Hur gick det till?

-Jag tror att det var Hilmer som hade handduk och Daniel hade glömt sin. Daniel tog Hilmers handduk och torkade sig på den och Hilmer försökte få tillbaka den. De slogs och Hilmer föll. Han fick ett sår på knäet. Det blödde.

-Vilken sorts slagsmål var det?

-Hur menar du?

-Var det allvarligt eller lekfullt?

-Det var inte allvarligt. Hilmer och Daniel är kompisar.

-Det var en ren olycka att Hilmer föll?

-Ja.

-Det var inte meningen att Daniel skulle skada Hilmer?

-Det skulle han aldrig göra. Dom är med i schackklubben båda två.

Peter Gelin blev tyst en stund. Fors skrev. Peter Gelin flyttade sig en smula i stolen. Efter en stund sa han:

-Det är två saker med Hilmer som är lite ovanliga. Det ena är att han spelar schack. Det andra är att han är så tyst.

-Är han tyst?

-Han säger så lite. Det är som om han alltid går och tänker på nåt.

- Har du nån aning om vad han brukar tänka på?

Peter Gelin skakade på huvudet.

-Nej.

Fors antecknade en stund. Så fortsatte han.

-Så det var ett slagsmål, fast vänskapligt, i omklädningsrummet?

-Ja.

-Vad hände sedan?

-Jag vet inte. Jag var fort färdig och stack medan Hilmer och Daniel ännu bråkade.

-Så du vet inte hur det slutade?

-Nej.

-Vilka var kvar när du gav dig iväg?

-Nästan allihop. Jag tror att jag var den som stack först.

Fors stoppade ner anteckningsblocket i portföljen och drog igen blixtlåset. Han tryckte på den lilla pluppen på toppen av kulspetspennan och kulan försvann in i pennan. Han placerade pennan i innerfickan.

-En sista fråga bara. Har du nån tanke om vart Hilmer kan ha tagit vägen?

-Nej.

-Det finns inget ställe som han gärna gick till, nån gammal koja, nåt ödehus…?

-Inte vad jag vet.

Fors reste sig.

-Dåså, tack ska du ha. Hör av dig om du kommer på nåt som du tror att jag behöver veta. Var inte rädd för att ringa. Låt oss avgöra om det du har att komma med är betydelsefullt. Om du så mycket som tänker på nånting som du tror kan ha betydelse, så hör av dig.

Fors sträckte fram en hand. De hälsade och båda gick mot dörren.

Hilmer satte sig i stolen i hörnet. Dörren stängdes av Fors. Det var tyst i rummet, sånär som på ljudet av radion i rummet bredvid. Hilmer försökte minnas vilket rum som låg bredvid rektorsexpeditionen. Han kom inte ihåg.

Minnet, tänkte han. Han mindes inte. Han försökte minnas hur det hade gått till i omklädningsrummet, men han kunde inte se det framför sig. Han kunde inte ens komma ihåg hur Daniel såg ut. Eller handduken. Vad var det för handduk de hade talat om?

Mamma, tänkte han.

Vad gör mamma?

Hilmer kände hur han började svettas när han tänkte på mamma. Han försökte se henne framför sig, men det var svårt. Han mindes pappa, men bara som ett ord. Han försökte se pappa framför sig, men det gick inte. Han visste att han borde kunna se mamma och pappa framför sig, men han kunde inte. Han mindes inte hur de såg ut.

Någon ropade "Karin" på skolgården. Han reste sig och gick till det stängda fönstret och såg ut över den asfalterade gården. Han såg två flickor gå emot varandra, men han kände dem inte.

Det här är en dröm, tänkte Hilmer.

Då öppnades dörren till rektorsexpeditionen och rektor Sven Humbleberg kom in i rummet, kånkande på en överfylld portfölj. Han ställde ifrån sig portföljen på en av stolarna framför skrivbordet och började ta av sig den ljusa överrocken. När han hade fått rocken av sig fick han se det röda märket från tvättinrättningen som satt på den lilla hängaren i nacken. Han slet bort lappen och knycklade ihop den för att slänga den i papperskorgen, då Margit stod i dörren.

-Vi har en polis här idag, viskade Margit, som om hon var rädd att någon obehörig skulle få veta något hemligt.

-Humbleberg rynkade pannan.

-Säger du det. Är det Nilsson?

-Det är nån från stan, viskade Margit. Han heter visst Fors. Han pratar med 9A.

-Jaså, om vaddå?

Humbleberg hade öppnat sin jättelika portfölj och ur den lyft upp två tjocka pärmar. I distraktion hade han stoppat den hopknycklade röda lappen i byxfickan.

-Hilmer Eriksson har försvunnit.

Humbleberg rynkade pannan ännu mer.

-Försvunnit? Idag?

-I lördags.

-Det låter allvarligt. Är han borta, jag menar, helt borta?

-Jag är här! ropade Hilmer. Jag finns här framför dig!

Och Hilmer gick fram till Humbleberg och tog tag i dennes ena öra och drog allt vad han kunde.

Men Humbleberg verkade inte märka någonting. Han bara satte en hand till örat och kliade sig förstrött.

- Ja, sa Margit. Det verkar som om han är alldeles försvunnen.

Och hon tog ett steg in i rummet och viskade.

-Brott kan inte uteslutas.

Humbleberg suckade.

-Det låter förskräckligt. Sedan i lördags. I dag är det måndag.

-I dag är det måndag, nickade Margit. Jag hörde om det redan i går kväll. De var vid Vallen och letade. De hade hund.

-Förskräckligt, mumlade Humbleberg.

-Jag är här! försökte Hilmer. Jag är här, ser ni mig inte. Och han gick fram till skrivbordet, tog en av pärmarna och slängde den i väggen,

Han såg pärmen träffa väggen, men det värsta var att den pärm han just kastat låg kvar på bordet där han tagit den. Han grep pärmen igen och slängde den i väggen en gång till. Han såg pärmen fara genom luften och slå i väggen.

Men på skrivbordet låg pärmen som han just kastat kvar.

Hilmer snyftade och kastade pärmen en gång till, med samma resultat. Humbleberg och Margit märkte ingenting.

- Man får hoppas att han kommer tillbaka, sa Humbleberg.

Då återvände Fors. I sällskap hade han en välväxt, ljushårig flicka. Hon bar det ljusa håret utslaget och det hängde långt ner över hennes rygg. Fors hälsade i hand på Humbleberg.

-Jag hör att Eriksson är borta, sa Humbleberg. Det låter inte bra.

-Nej, sa Fors. Jag mötte just Ellen, som har någonting att berätta för mig. Jag undrar om vi kan få låna rummet en stund till?

-Naturligtvis, sa Humbleberg och nickade åt Ellen. Varsågoda.

Humbleberg tog sin väska och lämnade rummet. Fors stängde dörren och satte sig i stolen där han suttit för en stund sedan. Ellen tog plats mittemot. Fors öppnade portföljen och tog fram blocket. Han vände fram ett nytt papper, tog fram kulspetspennan och skrev dagens datum och tittade på armbandsklockan. Så skrev han tiden och petade sig på örsnibben med pennan medan han iakttog den flicka han hade framför sig.

-Ellen, sa han. Vad heter du i efternamn?

-Stare.

Fors skrev.

-Du går i 9A?

-Jag hade försovit mig och var inte här när du berättade att Hilmer försvunnit.

Fors nickade.

-Du känner Hilmer rätt väl?

-Vi är tillsammans.

-Jag förstår, sa Fors. När träffade du Hilmer senast?

-I lördags.

-Hur dags?

-Strax efter sex.

-Vet du mer exakt hur dags det var?

-Han gick vid halvsjutiden.

-Var var ni?

-Hemma hos mig.

-Och var bor du nånstans?

-I Vreten.

Fors tog sin portfölj och letade fram en karta. Han vecklade upp den på skrivbordet.

Vill du peka.

Ellen reste sig från stolen och lutade sig över kartan.

-Här, sa hon och satte ett finger på kyrkan i Vreten.

-Du bor vid kyrkan?

-I prästgården. Mamma är kyrkoherde.

-Jag förstår, sa Fors, och i samma ögonblick undrade han vad det var han sa att han förstod.

Han tittade på kartan.

-Här ligger Vallen, sa Fors. Här bor Hilmer. Vreten ligger åt andra hållet.

-Ja, sa Ellen. Hilmer skulle till Vallen för att hämta något. Han tog vägen förbi mig.

-Det är en omväg.

-Det tar tio minuter att cykla från Hilmers till Vreten.

-Och ungefär tjugo minuter från Vreten till Vallen, sa Fors.

-Ja, sa Ellen.

-Varför cyklade han åt ditt håll när han var på väg till Vallen?

Ellen teg en stund innan hon svarade.

-Jag pratade med honom i telefon strax efter fem. Jag bad att han skulle komma.

-Var det någonting särskilt som du ville honom?

-Nej.

Fors iakttog flickan i den svarta kjolen och gröna tröjan.

-Säkert?

Då började Ellen gråta. Hon blev röd om näsan och fick tårar i ögonen.

-Vad är det? undrade Fors.

-Inget, sa Ellen. Jag är bara rädd att det hänt honom något.

Fors la huvudet på sned och iakttog flickan. Han tänkte på sin egen dotter.

-Det är rätt vanligt att folk försvinner ett tag. De flesta kommer fram igen. Att vi började leta efter Hilmer beror bland annat på att Hilmers mamma visste att det var ett TV-program som Hilmer inte ville missa.

-Fotbollen, sa Ellen.

-Fotbollen, sa Fors.

-Han älskar att titta på fotboll, sa Ellen.

-Älskar han dig? frågade Fors.

Ellen nickade.

-Hur länge har ni varit ihop?

-Sedan sportlovet.

-Men ni har gått i samma klass i nio år?

-Ja.

Fors la ifrån sig blocket och pennan. Ellens ögon stod fulla av tårar. Näsan var röd.

-Är det nånting särskilt som gör dig ledsen Ellen?

Flickan skakade på huvudet.

-Jag är bara orolig att det hänt honom något.

-Vad skulle kunna hända honom?

-Jag vet inte.

-Har han ovänner?

-Inte vad jag vet.

Båda teg.

-Jag tror det räcker för den här gången, sa Fors. Vad har du för telefonnummer?

Ellen gav numret till Fors och när hon sa siffrorna mindes Hilmer och han fyllde i den ena siffran efter den andra och sa dem högt och hans ögon fylldes av tårar och han gick fram till Ellen och bakifrån samlade han ihop hennes långa hår i sin hand, men hon märkte det inte.

-Ellen, sa han. Älskade Ellen.

Men hon märkte det inte.

Hon märkte det inte,

Han begrep det nu, han erfor det nu och han förtvivlade nu.

Hon märkte det inte.

Hon märkte honom inte.

Ellen.

Han försökte minnas.

Ellen.

Hela hans kropp försökte minnas, men där minnet av Ellen skulle vara kom en långsamt tilltagande smärta. Huvudet värkte, ansiktet värkte, munnen värkte. Men varken Fors eller Ellen hörde honom. Hilmer förstod att det hänt honom något förutom att han blivit osynlig. Han begrep att någonting fruktansvärt hade skett honom. Han ropade på mamma.

Mamma.

Och medan Ellen och Fors lämnade rummet kastade sig Hilmer på golvet och skrek som om hans kropp var full av plågor och han skrek tills han inte orkade skrika längre.

När han reste sig hade Humbleberg kommit in i rummet. Humbleberg hade tagit plats bakom skrivbordet. Han hade stängt dörren och han hade lyft telefonluren. Efter flera signaler hade signalen gått fram och Humbleberg hade talat i luren med påfallande spänd stämma.

Väckte jag dig?

Och:

Jag vet vad klockan är.

Och:

Får jag fråga dig en sak?

Och:

Känner du till att Hilmer Eriksson försvunnit?

Här måste den han talade med ha lagt på, för Humbleberg blev sittande med luren, han såg på den en stund och la den sedan försiktigt tillbaka på telefonen. Så tog han en av sina pärmar, öppnade och ringde igen.

Jag söker Mattson, nej, fastighetskontoret…

Hilmer reste sig och gick mot dörren. Och det var nu han upptäckte att han inte behövde öppna dörren. Innan han visste ordet av, redan när han tänkte sig vara på andra sidan dörren, hade han passerat den.

Han var ute i korridoren. Han passerade Margits rum och sökte sig mot klassrummet, han sökte minnas åt vilket håll han skulle röra sig. Han mindes inte. Så tänkte han på skrivtavlan och Nyman framför skrivtavlan och så var han där.

Hela klassen, utom Daniel, satt på sina platser. Nyman talade om någonting som hade hänt i ett annat århundrade. Hon talade om hur man kunde veta, trots att de som var med sedan länge var borta. Bult Bulten läste en serietidning. Flås Henrik låg framstupa över skrivskivan med huvudet vilande på armarna. Ellen satt med ansiktet riktat mot Nyman och skrivtavlan där Nyman skrev ett årtal. Hilmer såg in i Ellens ansikte, han sökte möta hennes blick, men det gick inte.

Älskade Ellen, försökte han.

Men hon hörde inte. Hon räckte upp handen.

-Jag måste gå nu. Jag ska träffa syster.

Nyman nickade och Ellen reste sig och lämnade rummet, tätt följd av Hilmer.

När de passerat dörren in till expeditionen och personalrummet och svängde runt hörnet i trapphallen mötte de Alf Nordström. Han var klädd i blåbyxor och blå arbetsjacka. Runt midjan bar han ett bälte med verktyg. Borta bland skåpen stod Fors. Han hade också fått syn på Nordström.

-Hallå! ropade han.

Och Nordström stannade i steget och vände sig om. Fors kom emot honom.

-Jag heter Harald Fors. Jag är polis och utreder Hilmer Erikssons försvinnande. Jag förstår att du är Alf Nordström.

-Ja.

-Tränare i BK och vaktmästare här i skolan?

-Just det.

-Du känner Hilmer?

-Han spelar i laget. Jag ser honom varje dag i skolan. Vad är det om?

-Hilmer har förvunnit. Kan du visa mig hans skåp?

-Visst.

Nordström gick före in bland skåpen. Vid det sista skåpet borta vid de stora fönstren ut mot gården stannade han. Det satt ett hänglås på skåpet. På dörren hade någon sprejat " förrädare."

-Kan du öppna det?

-Är grabben borta?

-Sen i lördags. Kan du öppna skåpet?

-Jag ska hämta saxen.

Och så försvann Nordström bort mellan skåpen och Fors stod framför det stora fönstret och såg mot skogsbrynet. Himlen över granskogen var klart blå. Björkarna vajade.

Fors kände doften av rengöringsmedel och mindes sin egen skoltid. Han hade också spelat schack, som Hilmer, men han hade aldrig blivit särskilt duktig. Hans pappa, vägmästare Fors, hade varit skicklig. Han hade åkt till Stockholm varje år och deltagit i den stora turneringen i Stockholms Stadshus. En gång hade Harald åkt med, men han hade inte velat spela, han hade bara åkt med för att titta. De hade bott i ett hyresrum vid Agnegatan. Harald Fors hade varit femton år den gången. Hans pappa hade pekat ut polishuset. Av ingen anledning alls hade Fors den dagen bestämt sig för att han ville bli polis. Fors funderade på sitt yrkesval. Han såg på de vajande björkarna i skogsbrynet och sedan såg han på skåpet. Förrädare, stod det på skåpdörren.

Nordström kom tillbaka med en bultsax i handen. Han satte saxen till låset och klippte. Låset föll till golvet.

Hilmer, som hade lämnat Ellen och nu stod bakom Nordström och Fors, mindes när han köpt låset. Det var när han började i sjuan. Han hade köpt det hos Larssons. Han mindes Larssons och låset. Varför mindes han just det? Varför kunde han inte minnas hur han blivit osynlig?

Om jag följer den här Fors, tänkte han. Om jag följer Fors kanske jag får veta hur det har gått till.

Och Hilmer såg Fors sticka in handen i skåpet och rota bland böcker och papper. Där låg några gamla skrivningar och ett par shorts och en tubsocka och biologiboken som han lånat av Daniel och där låg en kulspetspenna och en kortlek och en biblioteksbok om schack.

- Har du en påse? frågade Fors.

Och Nordsrtöm försvann igen och när han kom tillbaka bar han en plastkasse från ICA i handen. Fors tog påsen och stoppade ner de gamla skrivningarna, böckerna, sockan och shortsen, kortleken och pennan. När skåpet var tomt tittade Fors en stund i det och han drog med fingret längs hyllans kant innan han stängde dörren.

-Kan du sätta på ett nytt lås?

-Är det nåt mer med skåpet? suckade Nordström.

- Nej, men när du satt på nytt lås vill jag gärna prata med dig.

-Jag ska vara på Hallbyskolan om en timme, sa Nordström och såg på sin armbandsklocka. Det var en stor klocka med tidtagningsfunktion. Fors hade gett en likadan till sin trettonårige son på födelsedagen för en månad sedan.

-Visst, sa Fors. Det tar inte lång tid. Hämta låset nu.

Och Nordström försvann och när han kom tillbaka hade han ett Optimuslås i handen. Han låste och gav de två nycklarna till Fors.

- Tack, sa Fors och stoppade nycklarna i fickan. Kan vi gå och sätta oss nånstans?

©Mats Wahl 2000