När pojken var bredvid bilen öppnade Fors dörren. Snön blåste genast in och vinden låg honom åt ansiktet.

- Du, Jamal!

Pojken stannade i steget och såg på Fors. Han vände ryggen mot vinden. Mössan nerdragen till ögonbrynen, händerna i jackfickorna.
Fors höll fram legitimationen.

- Får jag prata med dig.

Pojken sneglade på det plastade kortet och sedan på Fors. Han drog ner huvudet mellan axlarna.

- Om vaddå?

- Sirr.

- Vad är det?

- Du är kompis med Sirr.

- Vet du det?

- Jag har hört det.

- Man hör så mycket. Jag kan inte prata med dig.

Pojken som hette Jamal vände ryggen åt Fors.

- Jag känner Ava! ropade Fors.

Pojken stannade och vände sig om.

- Varför skulle jag bry mig?

- Om du hjälper mig ska jag försöka hjälpa Ava.

Pojken sköt mössan en liten bit bak i nacken. Han tog tag om den med båda händerna när han gjorde det. Pojken hade kraftiga, svarta ögonbryn och mycket mörka ögon. Han såg sig om och sedan gick han framför bilen och Fors iakttog honom genom vindrutan där snön höll på att samla sig och så öppnade pojken dörren på passagerarsidan, kröp in och tog plats bredvid Fors.

- Vad vill du? frågade han utan att se på Fors.

Pojkens vänsterfot hade börjat trumma mot golvet i samma
ögonblick som han satte sig.

- Berätta om Sirr.

- Varför skulle jag?

- För Avas skull.

- Vad kan du göra för henne?

- Inte så mycket, men jag ska göra det lilla jag kan.

- Och om jag tiger?

- Då får Ava klara sig på egen hand.

Jamal lyfte högernäven ur fickan och drog med baksidan av tummen under näsan. Fors tog ett paket pappersnäsdukar ur jackfickan och räckte en näsduk till pojken.

- Hur känner du Ava? undrade pojken och snöt sig.

- Jag förhörde henne i går.

- Vad sa hon?

- Hon sa att hon kände dig, att du var snäll mot henne, att du är en bra grabb.

- Jag vet ingenting. Och jag skiter i Ava.

- Berätta om Sirr.

- Kan jag få en näsduk till?

Fors räckte pojken en näsduk och han snöt sig igen.

- Vad vill du veta?

- Vad vet du?

- Ingenting jag kan berätta för dig.

- Vad kan du berätta?

Pojken log.

- För en snut kan jag inte berätta nånting.

- Känner du Sirrs mamma?

Jamal skakade på huvudet.

- Hon är sjuk. Av oro.

- Varför? undrade Jamal.

- Han har inte varit hemma sedan i tisdags.

- Inget att oroa sig för.

- Han gick ut för att köpa en burk Cola. Han hade på sig en tröja. Kiosken ligger tvärs över gatan. Han kom inte tillbaka.

- Jag vet inte var han är.

- Hans mamma är orolig.

- Hon är tokig.

Och pojken som hette Jamal gjorde en gest med fingret mot sitt huvud. Han snurrade fingret några varv vid tinningen.

- Fattar du? Knäpp.

- När såg du Sirr senast?

- Vet inte.

- Har du sett honom sedan i tisdags?

- Tror inte det.

- När såg du honom senast?

- Måndag.

- Var?

- Sluta, jag svarar inte mer.

- Jag kanske kan hjälpa Ava.

- Du fattar inte. Jag kan inte prata med en snut. Och jag skiter i Ava.

- Vi är rädda att Sirr råkat illa ut.

- Ingen tjafsar med Sirr.

- Vad menar du?

- Han är inte sån.

- Hurdå?

- En sån man tjafsar med.

- När såg du honom senast?

- Måndags.

- Var?

- Han var hemma hos mig.

- Hur dags?

- På kvällen.

- Vad var klockan?

- Sluta nu för fan, fråga inte mer.

- Hur dags var det?

- Vet inte. Kvällen.

- Vad var det på TV?

- Nyheterna.

- Vilka nyheter?

- TV - nyheterna.

- Var det före eller efter åtta?

- Efter.

- Hur vet du det?

- Jag skulle se en film. Den skulle börja tio. Han frågade om jag skulle med ut. Jag sa att jag ville se filmen, att den snart skulle börja.

- Vart skulle Sirr gå?

- Ut.

- Var han ensam?

- Om han inte var det skulle jag aldrig säga vem han var med, fattar du?

- Vad pratade ni om?

- Jag säger inget mer.

Pojken nös och såg på Fors. Fors räckte honom en näsduk till. Fors höll upp det tomma plasthöljet som näsdukarna legat i innan han stoppade det i fickan.

- Den sista.

Pojken log.

- Varför är det ingen som tjafsar med Sirr? undrade Fors.
Pojken snöt sig och öppnade bildörren.

- Hälsa Ava.

Pojken klev ur och gav sig med händerna nerkörda i fickorna iväg över parkeringsplatsen. Fors startade bilen och körde ifatt pojken. Han lutade sig fram över passagerarsätet och öppnade dörren medan bilen rullade.

- Ska jag köra dig nånstans?

Pojken svarade inte, fortsatte bara att gå. Efter en stund var han försvunnen i den fallande snön och Fors lät vindrutetorkarna arbeta och så slog han på radion. De spelade Jingle Bells i en gammal inspelning med Bing Crosby.

Polismästare Ludvig Lönnergren hade fyllt sextio år på onsdagen och arbetsrummet var fullt av de blommor som han inte brytt sig om att ta hem. Eftersom han var en vän av ordning hade han genast skapat struktur i blomsterfloden. De blommor som överlämnades på eller sändes till polishuset blev kvar där. Det gällde också den bukett med sju liljor som han fått sig tillsänt med bud från sin äldre syster, en kvinna som han hatat i hela sitt liv, men som han likfullt gick till en gång om året för att få tänderna lagade.
När det knackade på dörren reste han sig. Han drog in magen så gott han förmådde och gick emot besökaren, en uniformerad kvinna med det ljusa håret i hästsvans. Hennes namn var Gunilla Strömholm. Hon tjänstgjorde sedan tre år tillbaka som polisassistent och hon hade i april utmärkt sig då en personbil
kört ner i Brydån. Strömholm hade av en slump kommit till platsen strax efter att olyckan skett. Hon hade varit på väg till sin älskare, en gift snickare och trebarnsfar som hon träffat i klubben där hon dansade swing de helger då hon inte var i tjänst. Hon hade kört ner sin sju år gamla Volvo i diket och dykt i vattnet, fått upp dörren till den sjunkande bilen och lyckats befria den medvetslöse föraren från hans säkerhetsbälte. När hon hade fått ut karln sjönk bilen och blev stående med vatten kvillrande på taket. I ortspressen beskrevs Strömholms insats som ett hjältedåd, vilket det kanske också var.

- God dag på dig Gunilla, sa Lönnergren på det faderliga vis som han tyckte var passande då han talde till en kvinnlig, trettio år yngre underordnad.

Han pekade mot de två sofforna i hörnet och Strömholm gick och satte sig i den ena. Hon slog sig ner mitt i soffan för att inte Lönnergren skulle komma på idén att sätta sig bredvid, vilket han hade gjort då han i våras tog emot lokalpressen tillsammans med hjälten för dagen, Gunilla Strömholm.
Lönnergren stängde dörren och tog plats i den andra soffan. Han granskade kvinnan och funderade på om han skulle ta på sig glasögonen.

- Jaha, Gunilla, vad kan jag göra för dig?

Lönnergren hoppades att Strömholm inte skulle framföra några önskemål rörande tjänstgöringen under den stundande julhelgen. Att lägga fast tjänstgöringsschemat var en uppgift för chefen för ordningspolisen, kommisarie Nylander, och Lönnergren ville inte tillrättavisa Strömholm om han kunde slippa.

- Det gäller min tjänstgöring, sa Strömholm och Lönnergren höll tillbaka en suck.

- Du har säkert diskuterat ditt schema med Nylander?

- Ja.

- Du förstår nog att jag respekterar hans beslut i tjänstgöringsfrågor?

- Det gäller min kollega, Hjelm.

- Säger du det?

- Vi var kamrater på polisskolan.

- Så ni känner varandra sedan tidigare?

- Ja.

- Det är väl bra?

- Nej.

- Inte?

- Hjelm är ett svin.

- Det var ett starkt ord.

- Medan vi var på skolan anmäldes han till rektor för olika uttalanden som han gjort.

- Jaha?

- Han sa bland annat att svartskallar inte har i kåren att göra.

- Det var inte välbetänkt.

- Han sa att om han mötte en bög eller flata på skolan skulle han se till att hon eller han fick plocka upp framtänderna från marken.

- Det var mindre bra.

- Han menade att kvinnliga poliser borde skickas med FN till någon krigsskådeplats
för att användas som stridsvagnshinder.

Lönnergren drog med tummen och pekfingret längs högra byxbenets pressveck.

- Och det här kom till rektors kännedom?

- Ja.

- Och vad gjorde rektor?

- Allt vad han kunde för att tysta ner det.

Lönnergren tog fram glasögonen. Han hade dem bakom den vita näsduk som stack upp en knapp centimeter ur bröstfickan på den bruna kostymkavajen. Han tog en putsduk ur ett fodral som han hade i innerfickan och började putsa glasen. När han putsat en stund stoppade han ner putsduken och satte på sig glasögonen. Han såg Gunilla Strömholm tydligare nu. Han hade alltid tyckt att det var någonting särskilt med kvinnor i uniform.

- Och nu samarbetar du och Hjelm?

- Vi sitter i samma bil.

- Sedan..?

- Första december.

- Och du är missnöjd?

- Jag vill inte arbeta med honom.

- Kan du ange något skäl, förutom det du redan anfört?

- Det var jag som anmälde Hjelm på skolan.

- Men det vet han väl inte?

- Det vet han.

Lönnergren nickade, långsamt, nästan som om han bugade sig.

- Jag förstår vad du menar. Det blir spänt mellan er?

- Nej.

- Inte?

- Det blir outhärdligt.

Lönnergren tog av sig glasögonen och hämtade fram putsduken igen. Det var en mönstrad putsduk. Det var små hästar på den.

- Vi är fortfarande i december. Du kanske skulle ge honom en chans? Han har inte varit hos oss en månad ännu.

- Vad då för chans?

- Att visa att han inte är så hemsk som du kanske tror. Han kom hit med goda vitsord.

- Han kom hit för att han är en bra handbollsback och Nylander har varit landslagsman i handboll.

Lönnergren satte på sig glasögonen igen.

- Det där tror jag inte att du bör uttala dig om.

- Men det vet ju alla, att det var därför han kom hit. Hjelm har en anmälan på sig för övervåld från Eskilstuna. Han knäckte tre revben på en karl som var hundrasextifem centimer lång och sjukpensionär. Hjelm är en och åttiosju och lyfter hundratjugo i
bänkpress utan att ens bli röd i ansiktet. Jag vill inte jobba med en sån.

Gunilla Strömholm hade rodnat på halsen. Hon kände det och hon tyckte illa om det. Hon hatade att rodna på halsen och hon hatade att Lönnergren skulle se det.

- Hjelm är så vitt vi vet en oförvitlig och ambitiös polisman. Vi dömer ingen ohörd på det här stället och tills vidare får du finna dig i att kommissarie Nylander är den som gör upp tjänstgöringsschemat. Jag kan inte, och vill inte, lägga mig i Nylanders arbete. Inför julhelgen, med den här influensan som alla utom du och jag tycks ha, är det fullständigt omöjligt att göra några som helst förändringar i lagda scheman. Det vet jag eftersom jag för en timme sedan diskuterade personalläget med Nylander. Vad anbelangar dina föreställningar om att kommisarie Nylander har någon slags extraordinära befogenheter vad gäller att värva handbollsspelare till kåren så är de befängda. Jag utgår ifrån att du inte sprider den sortens föreställningar i huset.

Lönnergren tittade på Gunilla Strömholm. Hon mötte hans blick och efter en stund slog Lönnergren ner blicken.

- Jag ska prata med Hjelm.

Så reste han sig.
Men Gunilla Strömholm satt kvar.

- Jag är rädd, sa Strömholm.

- Inte för Hjelm väl?

- Förra fredagen åkte vi på ett lägenhetsbråk. När vi kom fram var det fem gubbar och några småtjejer i lägenheten En av karlarna hade blivit slagen med en flaska och blödde ymnigt. Jag ringde efter ambulans och ett av fyllona hoppade på mig. Jag såg i ögonvrån att Hjelm såg. Men han gjorde ingenting för att hindra angriparen som var på väg mot mig.

- Så vad hände?

- Jag använde batongen och karln satte sig.

- Du har varit med oss i snart fyra år. Du vet hur arbetet går till.

- Hjelm såg att jag skulle bli påhoppad. Han gjorde ingenting.

- Han kanske inte kunde.

- Han stod så att han hade kunnat hejda den som kom emot mig.

- Du menar att Hjelm i ond avsikt underlät att hjälpa en kollega?

- Ja.

- Det är en allvarlig anklagelse.

- Jag har skrivit den på papper.

Och Gunilla Strömholm tog fram ett papper ur fickan. Det var en datautskrift omfattande en knapp sida.
Lönnergren tog emot pappret.

- Varför gjorde du inte anmälan genast?

- Det gjorde jag. Till kommisarie Nylander.

- Vad sa Nylander?

- Att han visste att jag redan på skolan hade baktalat Hjelm och att han såg allvarligt på min anmälan.

- Men det var väl bra, att han tog det allvarligt.

- Det allvarliga skulle vara att jag idkade någon slags personförföljelse.

- Riktad mot Hjelm?

Gunilla Strömholm reste sig.

- Vem annars?

- Jag ska tala med Nylander, svarade Lönnergren.

- Tack, sa Gunilla Strömholm, gick mot dörren, öppnade den och försvann med
snabba steg längs korridoren. Lönnergren hörde hur hon blev stående vid hissen. Så hörde han hissdörren öppnas och gå igen.
Han gick fram till fönstret. Snöfallet var så tätt och tungt att sikten inte var mer än ungefär trettio meter. Det har slutat blåsa, tänkte Lönnergren. Och det ska bli varmare. Då blir det spårsnö. Kanske man kunde få skjuta sig en julhare.
Gunilla Strömholm och Ludvig Lönnergren skulle aldrig mötas mer.

Kriminalinspektör Carin Lindblom petade med en lillfingernagel i munnen. Medan hon i distraktion pillade på vad som fastnat mellan två kindtänder granskade hon den karta i skala ett till hundratusen som hängde på väggen bakom hennes skrivbord. I högerhanden höll hon en lapp. Med ögonen sökte hon av kartan, centimeter för centimeter. Så lossnade det hon hade mellan tänderna och hon placerade ett finger på en sjö som på kartan var stor som hennes tumnagel.
Då kom Fors genom dörren.

- Vi har en döing liggande i skogen, sa Lindblom utan att ta blicken från kartan. Hon hörde på stegen vem det var som kom.

- Man borde flytta nånstans med trevligare vintrar, sa Fors, tog av sig överrocken och hängde den på en galge.

- Jag måste åka hem. Dom har feber alla tre. Kom ska du se. Det finns en tjärn här som heter Viklången. Man tar in mot Lerby och vid gamla skolan svänger man upp en skogsväg. När man kommer till sjön efter ungefär en kilometer finns det ett gapskjul. Där ligger det någon som möjligen blivit dräpt.

- Är det nån där? undrade Fors.

- En bil är på väg. Samtalet från fyndaren kom för tio minuter sen. Han har lovat att vänta vid kroppen. Han har mobil, så man kan ringa om man behöver hjälp med
orienteringen.

Lindblom gav lappen till Fors. På lappen stod namnet Lars Lyrekull samt ett mobiltelefonnummer. Där stod också "Gapskjulet vid Viklången. Mot Lerby, sväng vid gamla skolan. En kilometer."
Fors gick till skrivbordet, lyfte telefonluren och började knappa in ett nummer.

- Är dom mycket dåliga?

- Mårten hade trettioåtta och fem när jag var hemma på lunchen.

- Du själv då? undrade Fors medan han slog numret till Lars Lyrekull.

- Flunsan biter inte på mig. Det ska till starkare saker. Som kärlek. Sån kan göra mig sängliggande i dagar.

Fors log, satte sig bakom skrivbordet och tryckte luren mot örat.

- Hej, jag heter Harlad Fors. Jag är polis. Vem talar jag med?

Mottagningen var inte den bästa. Fors funderade på om det kunde bero på snöovädret.

- Jag heter Harald Fors, upprepade Fors. Jag är polis. Vem talar jag med?

- Lars Lyrekull här.

- Jag hör att du har hittat något i skogen.

- Det ligger en här. Han är död.

- Jag har en adress - Gapskjulet vid Viklången. Mot Lerby, vid gamla skolan sväng upp i skogen. En kilometer.

- Det är riktigt. Det är här vi är.

- Vilka är där?

- Kingen och jag och så han som är död.

- En polispatrull är på väg och själv kommer jag upp om en halvtimme. Kan du vänta där så länge?

- Jag väntar.

- Hur är snöförhållandena? Kan man köra på skogsvägen?

Lyrekull tvekade.

- Det är osäkert om man klarar det med en vanlig bil…hör du mig…hallå?

- Jag hör dig.

- Jag sa att det är osäkert om man klarar vägen med en vanlig bil.

- Hur kom du själv dit?

- Jag var ute med hunden. På skidor.

- I mörkret?

- Jag är orienterare. Jag bor häruppe. Jag tar mig runt Viklången mest varje dag.

- Vad är det du har hittat?

- Han ligger i snön framför gapskjulet. Han verkar ha blivit slagen med någonting.
Kinden är…det är ett stort hål i kinden.

- Hur ser du det i mörkret?

- Jag har pannlampa.

- Kan du sitta i skjulet tror du? Utan att röra nånting. Vi är snart där.

- Hunden…

- Va?

- Han har vart på honom.

- Hurdå?

- Kingen slickade honom i ansiktet. Det var så jag fick se hålet. Det är ju snö.

- Sitt still i skjulet. En bil är på väg. Jag är där om en halvtimme. Har du ringt nån annan?

- Vem skulle jag ringa?

- Din fru kanske.

Lyrekull var tyst en stund.

- Jag har ringt min fru.

- Kan du ringa henne igen och be henne hålla tyst med det här till i morgon?

- Javisst.

- Du har inte ringt nån mer?

- Min bror.

- Kan du ringa honom också och be honom hålla tyst med det här till i morgon.

- Varför det?

- För att vi inte vill ha en massa nyfiket folk däruppe innan vi har hunnit spärra av.

- Jag förstår. Kan du ta med nåt varmt att dricka?

- Kaffe eller te?

- Örtte, om du har.

- Jag fixar det. Sitt still i skjulet. Vi ses om en halvtimme.

Fors la på luren. Carin höll på att sätta på sig kappan. Fors knackade med en blyertspenna på en framtand.

- Snygg kappa.

- Min julklapp till mig själv.

- Hoppas de kryar på sig.

- Jag kommer in i morgon.

- Gör inte det om grabbarna är sjuka.

Carin gav Fors en slängpuss.

- Vi ses.

Och så försvann hon ut i korridoren. Fors reste sig och gick till väggkartan. Han följde vägarna upp mot Viklången med fingret. Därefter återvände han till skrivbordet, tog telefonen och ringde kantinen. En kvinna med påtaglig finsk brytning svarade.

- Hej Irma, det här är Fors. Jag vill ha två termosar med kaffe och en med örtte och några smörgåsar. Kan du fixa det meddetsamma?

- Vilken slags örtte?

- Nånting som är bra för orienterare som sitter i skogen och fryser.

Irma teg en stund.

- Kanske nypon, vad säger du, blir det bra?

- Utmärkt.

Fors la på luren och så gick han till sitt skåp och hämtade fram ett par stövlar, yllesockor och en grå ulltröja. Därefter ringde han tekniska roteln. Stenberg svarade.

- Det är Fors här. Vi ska ut i skogen. Möjligen behöver vi hjälp av snöröjningen. Kan du prata med dem så att ni inte blir sittande. Du har väl små hjul på din buss?

- Vi håller på här, muttrade Stenberg. Vi har fått nya strålkastare och dom är inte bra. Vi lassar in dom gamla i stället.

- Vi ses däruppe. Du har fått adressen?

- Ja.

- Har du hans mobilnummer?

- Vi har vad vi behöver och vi kan tänka själva, du behöver inte oroa dig för mina hjul inte. Vad har du själv för skit på Golfen förresten?

- Sprillans nya nabbar.

- Tja, tja, tja…Vi ses.

Fors ringde ledningscentralen och fick veta att Hjelm och Strömholm var på väg upp till sjön. Fors tog stövlar, tröja och sockor och åkte upp till takvåningen där kantinen låg.
Irma väntade på honom med tre termosar och ett paket smörgåsar.

- Det är skinka på dem, sa Irma.

- Inget är som Irmas skinka, sa Fors och tog plastkassen som hon räckte honom.

Irma skrattade.
Och Fors gick till hissen och for ner i garaget.

Fors hittade till gamla skolan i Lerby, men skogsbilvägen fann han inte. Snöfallet var tungt och när han för andra gången passerat skolan i Lerby tog han fram mobilen och ringde Lyrekull.

- Hej, det är Fors. Jag är vid skolan i Lerby men hittar inte skogsvägen.

Lyrkeull lät uppspelt.

- Var glad för det du. Dina kollegor sitter fast med bilen mitt emellan stora vägen och sjön. Du kan få prata med en av dem.

- Tack.

Det var tyst en stund innan en grov mansröst röt:

- Polisassistent Hjelm här.

- Det här är Fors. Hur ser det ut?

- Vi sitter fast med bilen…

- Jag tänkte inte på bilen. Hur ser det ut på platsen? Är det en brottsplats?

Hjelm teg en stund innan han svarade.

- Han som ligger här har blivit skjuten. Ingångshålet vid vänster öga. Utgång vid höger öra. Inget vapen synligt. Men det är mycket snö…

- Är du ensam?

- Strömholm är här också. Hon pratar med han Lyrevik.

- Lyrekull.

- Just det. Lyrekull. Konstigt att vara ute på skidor i mörkret, om jag får säga min
mening.

- Hur står er bil? Kommer man förbi den?

- Man måste ha snöröjning för att kunna köra på skogsvägen.

- Jag hittar inte infarten, sa Fors.

- Det är mellan två björkar. Jag hade aldrig hittat den om jag inte ringt Lyrevik och frågat.

- Lyrekull, sa Fors. Fyndaren heter Lyrekull.

- Just det, sa Hjelm. Lyrekull. Han sa att det var hanses bror som ägde marken.

- Vilken mark?

- Marken som vi är på. Alltihop som finns här ikring. Det är hanses. Broderns.

- Jag lämnar bilen och kommer upp längs vägen. Du har inte sett till Stenberg?

- Ingen Stenberg häruppe.

- Ni kan väl hålla er i skjulet.

- Jadå, svarade Hjelm. Vi sitter här och väntar.

- Bra, sa Fors. Jag är strax framme.

Fors ringde ledningscentralen och förklarade läget. Ledningen sa att en plogbil var på väg. Tekniska roteln hade man tappat kontakten med för en stund sedan. De svarade inte på radioanrop.

- Beror antagligen på att de är hemma och hämtar varma kläder.

- Be dem stanna på stora vägen och invänta plogbil.

- Ska bli.

- Tack, sa Fors.

Så bytte han om till stövlar och satte på sig ylletröjan, tog kassen med termosar och smörgåsar och med en ficklampa i handen gav han sig iväg in i skogen längs skogsbilvägen. Efter fem minuters promenad kom han fram till Hjelms och Strömholms blå och vitmålade patrullbil. Han gick förbi den och efter ytterligare tio minuter såg han ljusen från två ficklampor mellan granarna och så var han framme vid gapskjulet.
Hjelm stod framför skjulet och gjorde en åkarbrasa. Strömholm satt på kanten av skjulet bredvid en lång och smalväxt karl i träningskläder och röd toppluva med tofs. Mannen höll en mobiltelefon i handen. Ovanför dem hängde en ficklampa på en spik.
Fors nickade åt Hjelm och Strömholm och hälsade på Lyrekull. Denne tittade på kassen som Fors höll i handen.

- Har du nånting varmt?

Fors lyfte upp de tre termosarna och ställde dem bredvid Lyrekull.
Så fick han se hunden. Den låg bakom Lyrekull, tryckt mot dennes länd. Fors var ingen hundmänniska, men han trodde sig veta att hunden var en setter.
Lyrekull fingrade på termosarna.

- Är det te i nån?

- Ja, fast jag vet inte vilken, svarade Fors.

Lyrekull öpnade den första av termosarna och satte den under näsan, så skruvade han på korken och så öppnade han den andra. Det var den med te i. Lyrekulls hand skakade då han hällde te i muggen. Fors tog bilnycklarna ur fickan och vände sig till Hjelm.

- Kör hem Lyrekull. Min bil står nere på vägen. Kom tillbaka hit sedan.

Och så vände han sig till Lyrekull.

- Var bor du?

- Bakom skolan i Lerby. Det är ett rött tvåvåningshus med flaggstång och julgran på tomten. Det finns två hus till, men jag är den ende som har både flaggstång och julgran.

- Jag kommer förbi i kväll eller i morgon bitti om det går bra.

- Jag åker till London i morgon förmiddag.

- Då är jag rädd att det måste bli i kväll.

Lyrekull nickade och blåste på teet. Så drack han. Det såg ut som om teet var för hett, men han drack ändå.

- Hjelm, du kan ta skidorna, sa Fors och pekade på skidor och stavar som stod lutade mot gaveln. Det är lika bra att ni ger er iväg meddetsamma.

Lyrekull reste sig, hunden hoppade ner i snön och Hjelm samlade ihop skidor och stavar. Lyrekull ställde ifrån sig termosmuggen.

- Ta med dig termosen, sa Fors. Du kan behöva nåt varmt.

Lyrekull nickade och tog termosen. Hunden gick fram och nosade på det som låg i snön. Den dödes huvud låg så till att det hade skydd av det utskjutande takskägget och därför var det inte lika mycket snö på det som på resten av kroppen, vilken var helt täckt av ett två decimeter tjockt snölager. Lyrekull ropade på hunden. Hjelm tog en ficklampa och med den i ena handen och skidorna under den andra armen gav han sig iväg mot bilvägen tillsammans med Lyrkull och hunden.
Fors väntade tills man inte såg den gungande ficklampan längre. Han satte sig bredvid Strömholm och skruvade hatten av en av kaffetermosarna.

- Vill du ha?

- Tack, gärna.

Fors serverade kaffe i de två termosmuggarna och så tog han fram smörgåspaketet.

- Det räcker åt dig också.

Han såg hur Strömholm sneglade på kroppen under snön. Hennes ena fot befann sig ganska exakt en meter ifrån den dödes huvud.

- Nej tack.

Fors öppnade smörgåspaketet. Det innehöll tekaka med skinka och senap.

- Jaha, sa han med munnen full av smörgås. Berätta.
Strömholm drog upp ärmen på uniformsjackan och lyfte armbandsklockan mot ficklampan som hängde snett ovanför henne.

- Vi kom hit för tjugofem minuter sen. Då satt Lyrekull där han satt när du anlände. Hjelm frågade om han hade fingrat på den döde…

- Fingrat på den döde?

- Hjelm uttryckte sig så.

- Fortsätt…

- Lyrekull sa att han kommit skidande mellan skjulet och tjärnen. Hunden hade stannat och inte kommit fast den blev ropad på. Lyrekull hade gett sig fram till skjulet och fått se hunden stå bredvid den döde. Lyrekull sa att jycken slickade den döde i ansiktet. Lyrekull uppger att han tagit av sig skidorna, gått fram till den döde, känt på kroppen vid halsen och konstaterat att den döde inte bara var död, han var stelfrusen. Sen hade han tagit fram sin mobil och ringt polisen.

- Samtalet kom sexton och trettiosju.

- Lyrekull hade satt sig att vänta. Efter en stund hade han ringt sin fru och sedan sin bror. När han talat med brodern hade han fått ditt samtal. Du hade bett honom ringa frun och brodern igen och det hade han gjort. Sen hade han väntat.

- Han sa ingenting om den döde, om han kände den döde eller nånting ditåt?

- Ingenting.

- Vad gjorde han här ute i mörkret?

- Det här är tydligen en del av hans träningsrunda. Han är orienterare och skidskytt. Han sa att han passerar härförbi var och varannan kväll.

- Vad jobbar han med?

- Nån slags konsult och arbetar från bostaden.

- Om han är konsult och arbetar hemma har han väl fria arbetstider?
Varför åka skidor i mörkret när han lika väl kunde åka mitt på dan?

- Han sa ingenting om det.

Fors tog den ficklampa som han själv haft med sig. Den låg bredvid honom på gapskjulsgolvet. Han tände den och lutade sig fram över den döde. Han fångade det som syntes av huvudet i ljuskäglan.

- Han ser inte svensk ut, sa Strömholm.

- Nej, sa Fors. Han ser direkt osvensk ut.

- Det här är väl inte precis stället man går till om man ska ta livet av sig, sa Strömholm.

Fors torkade senap ur mungipan och riktade lampan ner mot sjön.

- Tjärnen härnere lär vara ett fint kräftvatten. Jag vet inte om du träffade Nilsson innan han pensionerades?

- Jo, när vi sökte efter Hilmer Eriksson.

- Just det. Nilsson har fiskerätt här. Man kan undra vilka tjänster han har gjort folk häruppe. Det finns härikring inte ett bra fiskevatten, inte en fin jaktterräng utan att Nilsson har rätt att fiska eller jaga där.

Strömholm lutade sig fram över den döde och lyste på ansiktet. Ljusstrålen skar genom det kompakta mörkret.

- Han är inte gammal.

- Hur gammal tror du att han är?

- Svårt att veta, men inte över tjugo.

Fors skruvade hatten av termosen och höll fram den mot Strömholm.

- Vill du ha mer?

Strömholm skakade på huvudet och Fors serverade sig själv och så förde han plastmuggen till munnen och sörplade.

- Hur kunde ni köra fast i snön?

- Det var Hjelm som ville vidare.

- Hur är han?

- Du borde fråga nån annan.

- Jag frågar dig.

- Ett svin.

- Menar du?

- Ett riktigt jävla svin.

Fors drack och sörplade ljudligt.

- Vad gör han som är svinaktigt?

Gunilla Strömholm svarade inte. Hon flyttade ljusstrålen längs upphöjningen i snön ner mot det som måste vara fötterna. Hon lät ljuskäglan stanna strax ovanför den punkt där fötterna borde vara. Någonting stack upp ur snön.

- Han har nånting kring benen, sa Strömholm.

- Säger du det?

Fors ställde ifrån sig kaffemuggen på de grova plankorna som utgjorde golvet i gapskjulet. Han flyttade sig en bit längs den döda kroppen som låg i ungefär fyrtiofem graders vinkel mot gapskjulets öppning, reste sig och böjde sig fram och petade med ett finger på det som stack upp ur snön. Han petade försiktigt och Strömholm höll ficklampans ljusstråle riktad mot det han petade på.

- Jeans, sa Fors. Grabben har byxorna nerdragna.

Fors återvände till den plats han suttit på för en stund sedan.

- Jag tror att det har slutat blåsa, sa han och såg ut i mörkret.

- Det har slutat snöa också, sa Strömholm.

- Då har han nog inte gjort det själv, sa Fors.

- Nej, sa Strömholm. Ska man skjuta sig så börjar man inte med att knäppa ner byxorna.

- Då är det vådaskott eller dråp.

- Eller mord, sa Strömholm.

- Mord är inte så vanligt här. Det är mest i böcker sånt förekommer. Nån planerar nåt i åratal och tar nån av daga. Det har vi inte ofta här. Att nån tar fel på en älg och sin bror förekommer. Man får veta att bröderna hatat varandra i evigheter, men den som
sköt är förtvivlad. Tror du på det omedvetna?

- Jag är beredd att tro på allt som kan hjälpa mig att förstå hur människor kan vara så jävliga som dom faktiskt är, sa Strömholm.

- Gud också?

- Nej, inte gud. Men jag läste vad en präst sa häromdagen. Jag läste det för att han är min lillasysters konfirmationspräst.

- Vad sa prästen?

- Gör som gud - bli människa.

Fors skruvade korken ur termosen igen och serverade sig en tredje kopp kaffe. Så
blev han sittande med koppen, lyssnande.

- Nu kommer nån på vägen.

Och det var riktigt, det skramlade och dundrade i skogen
Efter en stund anlände snöplogen och Fors försökte freda avspärrningen, men chauffören körde ändå in på planen framför gapskjulet för att vända. Strax därpå kom Stenberg och Karlsson med tekniska avdelningens buss.

- Vafan, sa Stenberg när han steg ur bussen. Måste ni snutjävlar alltid sitta i bilen? Kan ni inte gå genom skogen när det är så mycket snö att ni kommer att fastna?

- Vi borde ha gått, sa Strömholm.

- Det var Hjelm som körde, sa Fors. Skäll inte på Gunilla. Här har du kroppen.

Och så pekade han.
Jens Karlsson kom med en lampa och ett stativ. Han ställde stativet fem meter ifrån kroppen och så hämtade han ännu ett stativ och en lampa medan Stenberg såg sig ikring.

- Är det kaffe i de där termosarna? undrade Stenberg.

Fors hämtade den termos som han inte druckit ur och medan Karlsson tände de starka lamporna stod Stenberg och såg på det som syntes av den döde.

- Gott kaffe, sa Stenberg. Här uppe finns det mycket älg.

- Det är Irmas.

- Är det en självspilling? undrade Stenberg medan han blåste på kaffet.

- Han har dragit ner byxorna, sa Fors.

- Det var originellt. Det brukar dom inte göra.

Karlsson fotograferade och när han tagit ett dussin bilder gick Stenberg och hämtade en borste och så gick han fram till den döde och från huvudet och neråt borstade han långsamt och försiktigt av kroppen.
Den döde var klädd i vinröd polotröja och vita boxershorts. De blå jeansen var nerdragna och satt nedanför knäna. Skorna var ett par vita Nike och strumporna ett par vita tubsockor. Det satt ett smalt läderbälte i jeansens söljor. Den döde låg på mage och huvudet låg en halvmeter från gapskjulets öppning. Det var vridet en liten aning bort från skjulet. Ansiktet låg mot marken.
Strömholm, Stenberg, Karlsson och Fors stod där i en halvcirkel och tittade på kroppen.

- Jag tror det här är grabben som jag letar efter, sa Fors. Han skulle ha röd tröja, jeans och vita skor. Åldern kan stämma också.

- Vi får ta fram metalldetektorn, sa Stenberg till Karlsson. Vi söker i en halvcirkel med tio meters radie från centrum av skjulet. Du kanske skulle ta nåra bilder till
innan vi börjar trampa?

Karlsson nickade och hämtade kameran igen.

- Nåra riktiga närbilder också, om du förstår vad jag menar.

- Jag åker hem till fyndaren, sa Fors.5

Fors promenerade längs den nyplogade vägen ner mot stora vägen och han lät lampan vara släckt. Han såg inte mycket, men efter en stund blev han varse ljuset från en lampa som kom från andra hållet och så mötte han Hjelm och fick nycklarna och när han kom fram till Golfen hade han fått upp värmen i kroppen. När han kröp in i bilen satte han igång motorn och skruvade upp värmen i förarsitsen och så satte han på radion. De spelade Rudolf med Röda Mulen i en amerikansk inspelning.
Han körde bort till gamla skolan och hittade Lyrekulls hus. Det lyste i alla fönstren och på gårdsplanen stod en fyra meter hög julgran med kulörta lampor.

©Mats Wahl 2002