Tanja Suhinina

Frampå eftermiddagen åker jag in till stan igen och jag går upp och ringer på, men hon har inte kommit hem ännu och jag sätter mig på Kjellsons.

Det är mycket folk och jag hittar en plats längst inne i ett av hörnen vid dörren ut mot köket.

Karin tar min beställning och hon iakttar mig medan jag funderar på vad jag vill ha.

När tåget kommer till Rådmansgatan stiger jag av och går upp på Sveavägen. Jag går tillbaka mot Kungsgatan till och svänger över på andra sidan och går uppför backen mot kyrkan.

På kyrkogården leker några småpojkar. De kastar snöboll och två flickor försöker bygga en snögubbe, men det går inte bra eftersom snön är torr.

Jag följer kyrkotornets tegelvägg med blicken upp mot en klarblå himmel. Bakom mig skrattar barnen.

Jag går ifatt honom och han stirrar framför sig, som om jag inte var där. När vi går över Östermalmstorg frågar jag om han gjort någonting kul i skolan, men han svarar inte.Vi kommer in till Strandvägen och han går ut på kajen och jag följer efter. När vi kommer till stället där folk har trampat upp ett spår över isen vill han kliva ner.
Jag tar tag i hans jacka.

- Din mamma har sagt att du inte får gå på isen.

till början

T a n j a S u h i n i n a

Hej min kära läsare! Jag blev tillsagd att skriva en krönika över våra äventyr från min egen synpunkt och den kan markant skilja sig från alla andras, men kom ihåg en sak- jag är den av dem som har "försök låta bli att ljuga" som sin motto. Och om jag ändå börjat berätta om mig själv...

Namn: Tanja Suhinina
Ålder: förändras varje år. Jag är född 25 mars 1984.
Bor i: fucking Bagarmossen
Pluggar: i en matte/NO-klass. Hatar matte och nästa all NO.
Interessen: att vara paranoid, rita, tortera datorn med högupplösta bilder, läsa, skriva, se på film, filosofera och fysik.
Jag älskar att hata: plugghästar.
Favoritböcker: Sagan om ringen, Lolita, A Clockwork Orange och Liftarens Guide Till Galaxen-trilogin.
Favoritfilmer: A Clockwork Orange, Star Wars, Ben Hur, Life of Brian, Merlin och Gudfadern I och II.
När jag blir stor vill jag bli: en världsberömd filmregissör.

Nu, när ni vet så mycket om mig kan historien börja. Jag, Alex och Katta satt i skolans matsal och åt skolmat. Som vanligt pratades det om aktuella skolhändelser när Katta plötsligt sa "Det där projektet med Mats Wahl, asså, de sa att man behöver en proffesionell kamera. De borde varna i förväg!"
Ähum, nåt projekt med Wahl hade jag inte hört någonting om! Jaha, det berodde på att de hade glömt berätta! Projektet gick alltså ut på att de skulle läsa manuset till Wahls nya bok "John-John" ("du vet, uppföljaren till "Vinterviken" och "De Övergivna") och sedan fotografera miljöer från boken ("på skoltid!") för att sedan lägga ut dem på nätet ("inte själva").
Problemet var att de bara hade såna där småkameror med auto- skärpa och tydligen behövdes det en stor proffesionell grej. När en människa är motiverad kan hon göra underverk. Viljan att missa lektioner och träffa en riktig författare grävde fram ur mitt undermedvetna att min mamma hade en sån kamera. Jag sade det till tjejerna. Av någon konstig anledning gick de med på att ha mig som fotograf.
Mamma saknade extraobjektiv och en bra blixt, men jag fick låna en Olympus av min vicefarbror och hans fru (passar på att tacka) som jag sedan använde tills jag fick en alldelles egen kamera i födelsedagspresent.

Den första gången.

Det var måndagen den femtonde februari nittonhundranittinio, dagen after alla hjärtans dag, klockan halv nio på morgonen, rasten mellan matten och svenskan. Vi klädde på oss varmt, men inte tillräckligt varmt som det skulle visa sig, och efter att jag har skickat en anonym ros till en kille som jag då ansåg vara söt gick vi ut i det trevliga skandinaviska vintervädret. Vi åkte till en fotoaffär och köpte film, som vi tvingade kilen i affären sätta in i kameran, och dylika tillbehör. Och sedan gick vi till Stureplan.. Och sedan till Dramaten. Och sedan längs stranden till porten med tungorna.. Det var blåsigt, iskallt, tråkigt, Katta tjatade att hon frös, jag blev bara mer och mer förvirrad av kamerans finesser, Alex bar tyst på kameraväskan och räckte objektiven till mig när jag skulle byta. Vi klarade heroiskt av ovädret och andra krafter som försökte hindra oss. Det var jättefestligt när vi senare fick veta att filmen inte fastnade i taggarna och det blev inga kort från den där gången.
Och så blev jag avslöjad av skolans skvallercentral. Direkt. Och killen tacakde inte ens. Ska aldrig mer skicka rosor!

Det var den första gången det. Senare var det inte lika spännande, men mycket lärorikt. Jag tänkte att ni kanske skulle vilja veta lite om mina funderingar och tankar kring ämnet och kanske även lära er någonting nytt och spännande.

*Projekt av den här typen blir alltid för dyra och försenade. Tro inte att du är ett undantag, men försök göra så gott du kan. (Det planerades från början att webbsidan skulle finnas på nätet sommaren ‘99.)

*Kom ihåg att ställa in ljuset rätt, annars blir bilden för mörk eller för ljus.

*Ta så många bilder på samma sak som möjligt. För det första ser det proffsigt ut. För det andra ÄR det proffsigt. Som en nybörjarfotograf kommer du att misslyckas med så där nittio procent av korten och nittio procent av resten kommer att bli tråkiga och ooriginella, så ju mer du fotograferar desto större är chansen att du får ett kort som man kan visa för folk utan att skämmas allt för mycket.

*Datorn är människans bästa vän. I Corel PhotoPaint 9, som jag personligen använde mig av, kan man mixtra med färger, göra bilder ljusare eller mörkare, lägga till "reflex" och till och med göra bilden skarpare! Dessutom är det kul. Länge leve datorn!

*Om du är på en plats där du ska fota och ser att det finns möjligheter till en jättefin bild - ta den. Till exempel kyrkan och alléen har vi inte planerat, men jag tyckte de var fina och senare visade det sig att de passade in alldelles underbart.

*Å andra sidan, några av fotografierna som planerats kommer vara omöjliga att ta. Till exempel kunde vi aldrig ta en helbild på porten med tungorna eftersom det jämt stod bilar parkerade framför den. Odengatan blev det inte heller någonting av - den är bara snygg om man fotograferar norrifrån - söderut och ska man ta en sådan bild en solig molnfri dag får man solen rakt i ögonen och då går det inte att fotografera.

*När ni är tre stycken och ska komma överens om en tid blir det inte lätt.

Katarina hade gympa på måndagar och torsdagar, jag var upptagen med mitt jobb i massmedie-distributions- branchen (utdelning av lokaltidningen) på tisdagar, Alexandra hade C-språk på onsdagar och för fredagar och helger hade alla sina egna planer. Ska man hitta en veckodag som inte är en måndag, en tisdag, en onsdag, en torsdag eller en fredag och definitivt inte en helg blir det minst sagt svårt. Gå två då, kom ihåg att tiden måste alltid passa fotografen, eftersom på det där stadiet av projektet fotografen är den viktigaste personen (ha ha!). Välj den andra kompisen efter dina egna kriterier, men kom ihåg att kompisen ska ha låg fryspunkt, kunna bära dina saker och sköta det byråkratiska.

*Just det ja, byråkrati. Skriv upp alla bilder ni tänker ta, skriv var ni tog bilderna, skriv ner vad det ska vara för väder på bilderna, notera om de ska vara F eller sv/v, skriv ner varför ni inte kunde ta dem. Det blir mycket skrivande, men det kommer att hjäpa vid planeringen av framtiden, nutiden och det är allmänt ganska alla tiders när du måste räkna ut hur mycket film du ska köpa och hur ni ska gå den där dagen då ni har tid att fotografera. De riktigt noggranna kan till och med markera ställen på en karta.

Och hur är Wahl egentligen?

Vi gick till ett café där vi sedan brukade mötas. Det var den första gången för mig, men Alexandra och Katarina hade redan träffat honom, så de kunde lätt identifiera honom bland caféets gäster. Till utseendet var han ungefär en blandning av George Lucas och Birger Schlaug. Den första gången var alla nervösa och satt för det mest tysta, men senare visade Mats sig nästan vara en idealpappa - berättade om sina barndomsminnen, gav oss pengar när vi bad om det och skällde inte ut oss trots att vi förtjänade det. Det som imponerade mig mest var att han läste en bok om hur man skriver filmmanus som säljer- sveriges mest kända ungdomsförfattare läste i en bok precis som andra dödliga! Jag som trodde att författare hade gloria och drack ambrosia!

till början

	Namn: Alexandra Berggren Född: 84-03-04 Bor: i Stockholm-city Går i: Engelbrektskolan i Ma/NO-klass Vill gå i: naturlinjen på exempelvis Norra Real Gör på fritiden: dansar balett & flamenco, sover, går på bio, promenerar i skogen, träffar polare, lyssnar på radio och sånt som andra tonåringar gör.
	Favoritbok: Jane Eyre, Den hemlighetsfulla trädgården Favoritfilm: En vampyrs bekännelse, Fucking Åmål Favoritkille: Christian Walz

Hur det hela började

En dag i januari kom ett brev till skolan som vår lärare läste upp. I brevet bad en författare om att få samarbeta med två ungdomar plus en ung fotograf i ett projekt. Projektet innebar att illustrera hans kommande bok. Boken innehöll olika slags stockholmsvyer som vi skulle fotografera. Jag tyckte det lät ganska intressant, eftersom jag tycker om Stockholm på många sätt och därför tagit reda på rätt mycket om gator och byggnader.

Min kompis Katarina ville också vara med. Man har ju hört talas om Mats Wahl någongång.

Jag ringde Mats och han verkade trevlig. Jag fick genast en bild av att han var en lång, smal, 40-årig brunhårig man, säkert en aning slarvig eftersom han hela tiden gick i en drömvärld (min bild av författare).

Vi bestämde att mötas på ett café på Kungsgatan, där vi skulle få manuskriptet som vi sedan hade en vecka på oss att läsa igenom. Än så länge hade vi inte fått tag i någon fotograf, men det skulle nog ordna sig.

Mötet på cafét tillsammans med Katarina och Mats, blev mycket intressant. Inte alls som jag förväntat mig. Mats var en lite rund medelålders man, med läsglasögon. Han var väldigt trevlig och när vi pratats vid en stund fick vi våra buntar manuskript. Nu var det bara för oss att läsa på och sedan besluta oss om vi ville vara med i projektet eller inte.

Lite senare satt Katta och jag och grubblade på ett café. Hur skulle det gå? Ja, vi undrade ju mest hur manuskriptet var. Vi läste lite i början och det verkade vara en bra inledning på en bok. Och tänk att få lära känna en författare på köpet! Nu kände vi oss riktigt stolta över att få vara de enda förutom förlaget och författaren som fick läsa ett manus till en bok som ännu inte hade kommit ut.

Men nu visade det sig att manuset inte riktigt var vad jag hade hoppats på. Motiven i boken visade en ganska tråkig sida av Stockholm, och ur fotogenisk synpunkt en aning svåra att ta.

Katarina och jag funderade under ett par dagar, ville vi verkligen vara med? Men varför inte?

När vi lite senare berättat för vår kompis Tanja om projektet erbjöd hon sig helt oväntat att fotografera åt oss!

Hon hade en bra kamera med ett bra objektiv. Perfekt!

Så mötte vi Mats igen. Han gav oss 600 spänn för våra omkostnader som vi kvitterade med hans snygga bläckpenna. Gud, vad jag var nervös när jag skulle skriva under. Och vilken fånig liten namnskrift jag försökte åstadkomma! Nåja, så är det väl att komma in i vuxenvärlden (med alla bankärenden, checkar och andra byråkratiska saker) tänkte jag.

Nu till själva fotograferingen. Första gången (det var dagen efter Alla hjärtans-dag) gick vi, tre tjejer, ut på stan. Här skulle det fotas! Först gick vi till Stureplan och sedan vidare till Dramaten och övriga Strandvägen.

På Stureplan blåste det en snål vårvind och Katarina frös och gnällde, medan jag höll Tanjas fotoprylar (som den goda och uthålliga vän jag är) och prickade i den lilla röda boken där vi skrivit ner vilka bilder vi skulle ta (man måste ju hålla ordning på verksamheten) och Tanja gjorde sitt bästa för att få bilderna att se bra ut.

I fortsättningen fotograferade vi på svenska timmarna, när väderleken tillät. För det kan ju inte vara vilket väder som helst när man ska fotografera vissa miljöer.

Ofta stötte vi på problem med motiven; t.ex. på Nybroviken. Det skulle vara is och snö på vattnet, men det var ibland svårt för oss att hinna ta korten innan isen hade hunnit smälta bort. Men som tur var hade en liten del sparats så vi kunde ändå få en rätt så bra bild.

En annan bild skulle vara inne på ett café (Kjellsons). Så dit gick vi (Tanja och jag). Vi letade upp den ansvarige för caféet för att be om lov och han gick med på att vi fick fotografera inomhus. När vi just andats ut och tackat sa han plötsligt: "Men endast på ett villkor..." Vi stannade upp. Långsamt tog han fram en plånbok ur sin bakficka. Vad menade han med det?! Och vad skulle han ta ur sin plånbok? Pengar...?

"Här, skicka gärna ett par kopior." Han räckte över ett visitkort!

När vi sedan skulle framkalla den första filmrullen visade den sig vara totalt blank, på grund av ett litet fel i kameran. Men det lagade fotobutik-killarna nära Sergel, utan alltför stort problem. Det är ju sånt man får räkna med. Vi kämpade tappert på.

En dag mötte vi Mats igen, för att fylla på vår lilla handkassa som tagit slut. Skam till sägande var jag tvungen att "panik-ringa" Mats en sen kväll. Hans fru hade svarat i telefonen och jag kunde höra hennes tofflor släpa mot golvet så jag förstod att det redan var sängdags hemma hos familjen Wahl.

Våren rullade på och vi blandade våra skoluppgifter med Mats Wahls fotoprojekt. Så den 17/5 samtalade jag med Mats på telefonen och han bad oss att vi skulle vara klara med våra dokumentationer och presentationer efter pingst. Vi hade en vecka på oss, och jag hade knappt börja skriva min text!

Jag satte genast igång och skrev ner allt efter en tankekarta som jag lärt mig att göra.

Så nu vet ni hur det gick till när ett par tokiga ungdomar gav sig in på att hjälpa Mats Wahl i hans fotoprojekt! Känn er inspirerade...

till början

Jag heter Katarina Mardelius och det är jag och mina två kompisar Tanja och Alexandra som gjort det här arbetet åt Mats Wahl. Han tyckte att vi skulle skriva om hur vi gått till väga så andra skulle kanske få idéer hur man kan arbeta författare och ungdomar tillsammans. När ni läser våra tre olika dokument som vi skrivit så kommer ni märka vissa skillnader i berättelserna. Det beror på att vi är tre helt olika invider som ser på saker och ting lite olika.

Innan jag börjar berätta om det här tänkte jag nämna lite saker om mig själv: Jag är 16 år och går i Engelbrektsskolan klass 9c2. Jag har två syskon och bor i Hässelby, därför har jag 1timmes resväg till skolan varje dag trots det trivs jag i skolan. Efter 9:an tänker jag söka till en skola som har djurvårdarlinje eftersom jag vill jobba med djur som vuxen.

Nu ska jag sluta babbla om mig och berätta om vårt arbete.

Det hela började förra terminen när vår klasslärare Lasse kom in i klassrummet på Sv-timmen och berättat att han fått ett brev från författaren Mats Wahl. I brevet stod att han sökte två ungdomar som ville jobba med honom om hans nya bok. Jag och min kompis Alexandra tyckte det lät intressant och bad Lasse att få adressen och telefonnumret. I brevet stod det också att man skulle behöva ta fotografier så det var bra om man hade någon som kunde fotografera. Det var då Jakob i våran klass frågade om han fick vara med och vara fotograf, vi tyckte det lät helt okej och sa ja. Alexandra ringde honom samma kväll och berättade att vi var intresserade Mats blev väldigt glad för att vi svarat så fort och bad oss möta honom några dagar senare på ett fik. Men innan det så skulle det hinna hända en hel del. För nästa dag får vi reda på att Jakob inte har någon kamera och att han inte heller vill vara med. Vi fundera nu på vad vi ska göra och när vi berättar det för vår kompis Tanja som går i samma klass men i en annan Sv-grupp berättar hon att hennes farbror har en bra kamera och att hon själv kan en hel del om kameror. Hon blev genast anställd av oss att bli vår kamera man, eller kvinna heter det väl?

Sen kom den dagen som vårt första möte med Mats Wahl skulle äga rum. Jag hade tänkt mig en man i ca. 50års åldern med skägg och glasögon som man brukar se på TV. De visade sig sen att jag inte hade helt fel. Mitt första intryck av honom när jag såg honom var att han såg snäll och godhjärtad ut. Vi satte oss vid bordet och blev bjudna på cola, sen plockade han fram manuskripten på sin nya bok och sa att vi skulle ta hem dem och läsa igenom. Sedan skulle vi träffas igen och bestämma oss om vi fortfarande var intresserade. En vecka senare satt vi vid bordet och hade nu även Tanja med oss. Vi fick nu pengar till kamerafilm och fika besök. Nu började arbetet med att välja ut stycken ur hans bok som vi ville illustrera med bilder. Efter det gick vi ut på stan och fotograferade platserna flera gånger. Ibland var alla med och ibland bara två av oss. Tanja var förstås alltid med. Allt det här tog ca. 1 år eftersom vädret var emot oss ibland och det är svårt att hinna med och träffas efter skolan och så. Jag vill ändå tacka vår svenska lärare Lars Enderfors som lät oss gå ut på Sv-lektioner för att fotografera.

Sen innan sommarlovet träffade vi Mats Wahl igen och fick då 750kr var i bok checkar att lösa in, trots att arbetet inte var klart, men han tyckte vi skulle få checkarna så vi kunde köpa böcker till sommarlovet. Vi bestämde att vi skulle höras till hösten när allt var klart, så det här kunde läggas ut på Internet så att Du, Ja, just du skulle kunna läsa om det!