Den osynlige
B-uppsats ht 2002
Institutionen för litteraturvetenskap
och nordiska språk
Umeå universitet
Handledare: Bertil Westberg
INNEHÅLL
I. INLEDNING Sida
Bakgrund.................................................................................................................. 3
Syfte, frågeställning och avgränsning.................................................................. 3
Material och metod................................................................................................. 3
Stilistik..................................................................................................................... 4
Bokens handling...................................................................................................... 4
II. ANALYS
Kontraster i sig - ledigt och lyriskt ........................................................................... 7
Och-inledda meningar .............................................................................................. 8
Upprepningar ........................................................................................................... 9
Tilltalar läsaren .......................................................................................................... 10
Ironi ........................................................................................................................... 11
Karaktäriserande dialog – objektivt berättande.......................................................... 12
III. AVSLUTNING................................................................................................... 14
IV. LITTERATURFÖRTECKNING....................................................................... 15
I. INLEDNING
Mats Wahls böcker har sedan många år tillbaka funnits i min bokhylla och de har med åren blivit allt fler. Först på senare år har jag förstått att inte bara innehållet intresserat mig; minst lika fascinerande är hans sätt att berätta. Berättelserna är välgjorda och genomarbetade och lämnar många gånger starka upplevelser och intryck med många nya funderingar. När jag så läste Den osynlige, som utgavs år 2000, upptäckte jag att Wahl hade förnyat sin berättarteknik. I denna roman synliggörs nämligen samspelet mellan innehåll och form extra tydligt, liksom förhållandet mellan texten och läsaren. De effekter som texten hade på mig som läsare gjorde valet av uppsatsämne tämligen enkelt för mig; givetvis skulle det bli en stilanalys.
Syftet med uppsatsen är att göra en stilanalys av Mats Wahls roman Den osynlige. De frågor jag utgår ifrån i min undersökning är:
* Vilka stilgrepp används i romanen?
* Hur ser de ut och vilket syfte har de?
Jag ämnar undersöka och ge exempel på några stilistiska tekniker i romanen samt diskutera deras effekt. Eftersom detta är en mindre uppsats är utrymmet för analys något begränsat. Därför har jag valt att undersöka ett mindre antal stilgrepp. Urvalet baseras på de, som jag bedömer det, mest centrala greppen i romanen.
Det primära materialet har givetvis varit Den osynlige, som jag har närläst och analyserat. Förutom den romanen har jag haft ett antal böcker i ämnet stilistik samt ett par artiklar om Wahls författarskap och berättarteknik till min hjälp för att underbygga min analys.
Referensmaterialet, det vill säga stilistikböckerna och artiklarna, refereras till med vanligt notsystem längst ned på sidorna. De sidhänvisningar som står inom parentes och följer efter citat ur romanen är följaktligen hänvisningar till Den osynlige.
Stilistik handlar om en texts effekt. Som stilistiker undersöker man det specifika förhållandet mellan hur något berättas och vad som berättas i en text och den effekt som den relationen har på textmottagaren. Stilistik handlar således om förhållandet mellan form, innehåll och verkan.[1]
Bokens handling
En kort presentation av romanens handling kan vara till fördel för bättre förståelse och tillgodogörande av undersökningens innehåll.
En dag upptäcker Hilmer, som går i högstadiet, att han blivit osynlig. Han förstår inte vad som har skett, men börjar ana att något förskräckligt har hänt honom, då polisen kommer till skolan och börjar fråga ut skolkamrater och lärare om hans försvinnande. Hilmer inser snart att den enda chansen att få reda på vad som har inträffat är att följa efter polisen Fors, som utreder fallet.
Romanen är såväl en ungdomsbok som en polisdeckare, med allvarligt och skrämmande innehåll som bland annat nynazism och brutal misshandel.
II. ANALYS
Den osynlige är en roman som redan vid första lästillfället tycks innehålla många genomtänkta stilgrepp som på olika sätt samspelar med varandra och med innehållet. I detta kapitel kommer några av de mest centrala stilteknikerna att presenteras.
Resultatet av undersökningen har sammanställts och delats in i två huvudkapitel, kontraster och läsarens roll. Dessa kapitel består i sin tur av några stycken där berättargreppen i romanen exemplifieras, förtydligas och kommenteras.
Ser man till helhetsbilden av romanen, är den uppbyggd av ett spel mellan olika kontraster på flera nivåer. Vissa stilgrepp kontrasterar mot varandra, medan andra samtidigt kan vara en kontrast i sig själva.
Berättelsen i romanen inleds på ett för skönlitteratur relativt vanligt sätt, med skönlitterär prosa varvat med dialog mellan karaktärerna. Efter ett antal sidor, precis när läsaren har kommit in i handlingen och börjat ana att något förfärligt har hänt, kommer ett annorlunda textstycke, en så kallad stilmarkör[2], som både till form och innehåll tydligt skiljer sig från den övriga prosatexten. Detta stycke har en typisk diktskepnad, med korta rader av ord staplade under varandra och ibland rader av enstaka ord. Språket är mer högtravande än i den skönlitterära prosatexten och detta skapar en högtidlig känsla som kontrasterar mot den övriga textens mer vardagliga stil. Allt eftersom berättelsen spinner vidare återkommer dessa lyriska inslag och spelet mellan den ”vanliga” prosan och de lyriska dragen blir allt tydligare.
Runt honom
doften
av multnade löv.
Som om det inte vore maj utan
om hösten.
Inte lärkornas tid
inte svalornas utan
kråkornas. (s. 112)
Innehållet i dessa lyriska stycken varierar något; ibland föreställer de någon av karaktärernas tysta tankar, exempelvis Hilmers eller Fors.
Han mindes stenfalken.
Han sökte tänka:
min tid skall inte vara
kråkornas tid. (s. 114)
Andra gånger fungerar de som någon slags allvetande berättare som avslöjar för läsaren vad karaktärerna inte vet eller inte kan se. Till exempel beskrivs Hilmer, dels hans utseende, som ju ingen kan se eftersom han är osynlig, dels hans känslor som bland andra består av vånda och smärta.
Osynlighetens smärta.
Den plågade kroppens smärta.
Maktlöshetens mardrömsartade smärta. (s. 46)
Genom att bryta ut vissa element ur texten på detta sätt kan författaren åstadkomma en stilistisk effekt, nämligen att lägga särskild betoning på något speciellt textparti. Eftersom meningarna är korta bromsas läsningen upp, vilket i sin tur ger större tyngd åt den utbrutna texten. [3]
Att berätta en historia på detta sätt gör texten dessutom väldigt variationsrik, både till form och till innehåll. Kontrasterna mellan den framåtflytande prosan och de mer lyriska inslagen skapar rörelse i berättelsen. En dynamisk känsla uppstår i takt med att prosan leder läsaren följsamt framåt medan de poesiinspirerade styckena med en allvarlig stämning ger läsaren tid att stanna upp ett ögonblick i berättelsen. Med romanens allvarliga och starka tema i åtanke kan detta slags berättande vara ett sätt av författaren att medvetet skapa små avbrott i handlingen och mana läsaren till eftertanke.
Ett annat inslag i berättelsen, som liksom de lyriska textstyckena utgör en kontrast till den berättande prosan, är de ofta förekommande, långa, näst intill tjatiga dialogerna mellan karaktärerna. Författaren använder huvudsakligen direkt anföring vid talsituationerna, vilket innebär att replikerna återges ordagrant och markeras med så kallade pratminus[4] eller talstreck. Sällan anges vem som har talat och det ger dialogerna en pratig effekt.
-Vad kostade hans körkort?
-Femton tusen.
-Var det du som betalade?
-Ja.
-Och bilen?
-Han köpte den för elva.
-Och det var du som betalade?
-Ja.
-Dina sparpengar?
-Ja.
-Det är dyrt med barn.
-Det är känslorna som kostar.
-Hur menar du?
-Man hade inte tänkt att det skulle bli såhär.
-Hur har det blivit?
-En son som bara hatar.
-Är det allt han gör?
-Det är i alla fall det enda han pratar om.
-Vem hatar han?
-Alla. (s. 82)
Samtidigt som de korthuggna, oräkneliga replikerna kan förvirra läsaren något, skapar de ett tempo i berättelsen. De snabba replikskiftena leder handlingen framåt och framkallar en naturlig samtalssituation. Den lediga stilen med talspråksinslag som exempelvis ofullständiga meningar och enstaka svarsord, åstadkommer en känsla av vardaglighet och realism.
Dialog med direkt anföring är ett betydelsefullt berättartekniskt hjälpmedel. Den direkta anföringen fyller nämligen en viktig funktion i berättelsen. Då dialogen är skriven i presens, skapas på så sätt en stämning som präglas av närhet och verklighetsföreställning. Replikerna kan hjälpa till att lyfta fram eller ge upphov till viktiga och avgörande händelser i texten. [5]
Några av de stilgrepp som författaren använder i romanen är inte bara kontraster i förhållande till något annat. De fungerar också som kontraster i sig själva. Liksom tidigare grepp handlar det även här om en ledigare stil gentemot en högre, mer lyrisk stil.
Huruvida det är tillåtet att inleda meningar med ordet och är en omtvistad fråga bland språkintresserade. Många kanske har lärt sig att det är fel och försöker därför att undvika det. Att inleda meningar med och är därför en risk, eftersom det kan ge en uppfattning om lägre språk och om det används ofta kan texten uppfattas som både enkel och tjatig.
I Wahls roman syns och-inledda meningar på var och varannan sida. Där dessa meningar förekommer står de alltid först i ett nytt stycke eller först på en ny rad, vilket innebär att det finns ett system i användandet. Det är alltså inte en slump att de finns där, utan det är ett medvetet, om än tjatigt stilgrepp av författaren. Bruket av dessa meningar är aningen kontroversiellt, för det första att de över huvud taget finns där och för det andra att de är väldigt ofta förekommande.
Och tårarna.
….
Och i personalens kafferum satt Hilmer Erikssons flickvän framåtböjd med huvudet i sin mors knä och hon grät så att hon knappt kunde hålla sig kvar på soffans sits.
…
Och Hilmer, det som också var Hilmer, fanns där i rummet och han sökte trösta henne genom att viska ”Ellen, jag är hos dig”.
…
Och de reste sig båda och gick ut till den mörkblå bilen med buckla på höger framskärm och de tog plats bredvid varandra och kyrkoherde Stare körde ut från parkeringen och upp på vägen.
…
Och efter ännu en stund:
…
Och hon grät.
…
Och så teg de. (s. 170-172)
Å ena sidan är den här sortens meningar, som är ganska enkla och inleds med och, bidragande till en ledig, näst intill talspråklig stil.[6] De skapar en vardaglig känsla i texten. Man får intrycket att detta händer just nu, nästan som om läsaren finns med i romanen och tittar på, likt en åskådare. En annan effekt blir att styckena kan uppfattas som tjatiga och enahanda och även det bidrar till vardaglighetskänsla och verklighetsintryck[7].
Å andra sidan kan de och-inledda meningarna vara väldigt effektfulla på så sätt att de åstadkommer en poetisk stämning. Berättelsen kan med denna teknik bli högtidlig och stämningsfull. Texten påminner om religiös prosa eftersom tekniken leder tankarna till tidigare versioner av Bibeln, där just denna berättarteknik används väldigt frekvent, bland annat i första Moseboken.
Och Gud sade:..
…
Och det vart afton…
…
Och Gud välsignade dem… [8]
Med Bibeln som parallell blir kontrasten tydligare mellan den tjatiga, vardagligare och lägre associationen och den mer värdiga och högre stilen som förknippas med Bibelspråket.
Ett annat berättargrepp som också har en kontrastfylld innebörd är upprepningar av ord och fraser. Precis som de och-inledda meningarna kan upprepningar uppfattas både som tjatigt och långdraget men som stilgrepp fyller de några viktiga funktioner.
Upprepandets syfte och effekt kan vara olika. Det beror förstås på vilket ord som upprepas och var man väljer att placera upprepningen. Enstaka ord kan utgöra nyckelord som binder samman associationerna och bildar en tolkningsram för texten. [9]
Wahl använder upprepningar på flera sätt, både utsträckt över mindre textstycken och genom hela romanen. De och-inledda meningarna är ett exempel på det senare. Eftersom de ständigt återkommer romanen igenom, fyller den sortens upprepning en textbindande funktion[10].
Det finns olika sorters upprepning, identisk eller varierad. Den identiska innebär ordagrann upprepning, medan den varierade upprepas med något ord ändrat; den är med andra ord varierad. [11]
I Den osynlige kan man hitta båda sorterna av upprepning. Meningen Låt dig inte förhärdas återfinns tre gånger i samma kapitel, identiskt upprepad (s. 141, 145). En annan mening som upprepas fast med variation är Fors teg. Variationen består i att namnen växlar, ibland är det Fors, andra gånger exempelvis Anneli teg, Berg teg, eller Humleberg teg. (s. 65, 90) Den här upprepningen återfinns genom hela romanen och de två orden står alltid själva på en rad. På så sätt blir effekten mer visuellt synlig då de två ensamma orden sticker ut i jämförelse till övrig text runt omkring.
Som effektmedel kan upprepningar vara fokuserande eller intensifierande stilfigurer[12]. De kan användas för att betona något och för att tydligare framhäva ett visst budskap till läsaren. Eftersom författaren behandlar några mycket allvarliga ämnen i romanen, närmare bestämt nazism, misshandel och dråp, används upprepningen troligtvis med ett sådant syfte, att förstora och synliggöra det till synes osynliga budskapet i boken.
Något som är karaktäristiskt för Mats Wahls författarskap och återfinns i de flesta av hans romaner är att han låter sina läsare utgöra en viktig del av berättelsen. Ofta handlar det om att Wahl berättar och läsaren tolkar[13].
I stället för att docera och mästra berättar läraren Mats Wahl, och insprängda i skildringen av otaliga fall ur hans praktik finns långa dialoger, tagna på kornet, ofta upprörande eller rörande men inte sällan även roande. [14]
Detta berättarsätt gäller även för Den osynlige. Också i denna roman har läsaren en viktig roll i berättelsen. Läsarens betydelse och delaktighet i romanen förtydligas nedan under tre rubriker.
I Den osynlige medverkar läsaren synligt i berättelsen, på så sätt att denne uttryckligen tilltalas med du eller inkluderas i oss eller vi.
Fast han var osynlig.
Utom för dig.
Du ser honom.
Hans förstörda ansikte.
Vad har man gjort med hans ansikte? (s. 29)
Det här berättargreppet skapar en känsla av samförstånd mellan författaren och läsaren. En slags nära relation byggs upp av författarens förtroende för läsaren, som på detta sätt blir mer involverad i berättandet. Förtroendekänslan stärks av att den allvetande berättaren i förväg avslöjar för läsaren vad som har skett eller vad som ska ske, detaljer som inte romankaraktärerna känner till ännu.
Men det skulle ske först senare.
Först om en liten stund.
Ännu satt hon där och bad till den Gud som hon aldrig trott på
och hon hoppades.
Hoppet.
Snart skulle det kännas som om hon ingenting hade att hoppas
på någonsin mer.
Men hon var inte där ännu.
Han levde.
En liten stund till. (s. 170-171)
Att på detta sätt erkänna och förena läsaren med berättaren och det berättade och skapa en närhets- och verklighetsuppfattning, kan liknas vid något som i skönlitterära sammanhang kallas pseudoobjektiv stil. Det innebär att författaren i sin fiktiva berättelse strör in uttryck som vanligen används i verkliga situationer för att uttrycka viss reservation för sanningshalten i det sagda. Ord som kanske eller troligen gör att berättelsen upplevs som mera verklig. [15] På samma sätt kan du eller vi fungera, eftersom det skapar en dialog mellan författaren och läsaren och därav närmar dessa varandra och levandegör romanen. Läsaren blir en del i handlingen.
De vacklar bredvid oss, legioner, kohorter, arméer av osynliggjort liv och går där och viskar till oss om sina ibland olevda liv, om förhoppningar och längtan.
Och det händer att vi hör dem.
Då fylls vi av lust att säga ”någon har förlorat sitt liv och kanske var det för min syns skull, för att jag skulle bli seende”.
Den osynlige synlig.
Det kunde vara jag.
Det kunde vara du. (s. 167)
Ironi
En annan stilfigur som kommer till sin rätt först i läsarens förståelse av texten är ironi. Ironi kan gälla enskilda uttryck eller hela textavsnitt och innebär att författaren använder uttryck som betyder motsatsen till vad som sägs. Framställningen stämmer således inte med verkligheten. Användandet av denna teknik ställer krav på läsaren, som inte får göra en bokstavlig tolkning av det skrivna. På så sätt tar författaren en risk i att använda ironi. [16]
Wahl använder sig av ironi lite försiktigt i romanen, och där det används är det ganska tydligt och ger situationen en dråplig ton.
- (…) Han öppnade i bara kalsingarna. Det är också ett jävla sätt.
Johansson såg sig omkring. Han tycktes rejält indignerad.
-Jag kunde ju haft en kvinnlig kollega.
-Det kunde ha varit jag, sa Carin Lindblom. Jag hade svimmat om jag fått se en karl i bara kalsingarna.
…
-Sen blev vi insläppta, sa Stenberg.
-Han kliade sig på pungen hela tiden, sa Johansson.
-Det hade jag velat se, påstod Carin Lindblom.
…
Stenberg fortsatte.
-Var är grabben? sa vi.
-Gubben bara klia sig på pungen, upplyste Johansson.
-Det hade jag velat se, påstod Carin Lindblom igen.
Både Stenberg och Johansson stirrade på henne.
-Menar du allvar? frågade Johansson. (s. 133-134)
Det dråpliga består av att Johansson inte förstår ironin i detta fall, vilket har en fördummande och löjliggörande effekt gentemot honom. Ironi kan alltså användas för att markera överlägsenhet och för att göra sig lustig över den man talar till. [17] Det gäller dock, som tidigare nämnt, att författaren är varsam i användandet av ironi och därmed kan lita till läsarens förmåga att förstå den skämtsamma tonen och inte tolka texten bokstavligen.
Karaktäriserande dialog - objektivt berättande
Det som kanske allra mest visar hur stor och betydelsefull läsarens roll är i romanen är Wahls objektiva berättande. Med Hemingway som förebild låter han läsarna stå för tolkningen, utan att fördöma eller upphöja, varken de onda eller de goda[18]. I stället överlåter han till karaktärerna att beskriva sig själva, genom karaktäriserande dialoger och därigenom får läsaren ansvaret för tolkningen av både karaktärernas egenskaper och berättelsens budskap.
-Jaså, Båge ska skriva?
-Inte vet jag, sa Fors.
-Hon är ju journalist. Hon skriver om vad som helst. Det vet du väl, hur såna är?
-Hur är såna? frågade Fors.
…
-Vi har för en sjuhelvetes massa pengar gett en reklambyrå i uppdrag att sälja den här kommunen i Tyskland. Vi har precis dragit igång en annonskampanj i Berlin, München och Köln. Vi vill ha hit tyska turister. Det är den här ortens chans. Och så kommer du.
-Ja, så kommer jag, sa Fors.
-Så kommer du, upprepade Berg. Förstår du inte vad det kan betyda för oss om det blir naziststämpel på den här kommunen?
-Varför skulle det bli naziststämpel på den här kommunen? frågade Fors och såg oförstående ut. (s. 88-89)
Repliker kan alltså vara personkaraktäriserande[19]. I dialogen ovan framträder de två männens olika intressen tydligt genom vad de säger och hur de säger det. Ur samtalet får läsaren en bild av karaktärerna utan att författaren behöver tala om det med beskrivande ord.
Repliker skapar också omväxling, eftersom de olika personerna själva framträder och beskriver sig själva genom innehåll och ordval. Dialoger kan spegla karaktärsdrag både vid mer vardagliga och till synes obetydliga samtal och vid mer laddade konversationer. Även attityder och relationer kan avslöjas genom repliker. [20]
Att överlämna ställningstaganden till läsaren ställer större krav på både författare och läsare. Särskilt en berättelse som denna, som både upprör och väcker många moraliska frågor. Det gäller då att författaren, trots sin objektivitet, är tydlig i sitt syfte med texten så att den inte missförstås av läsaren och tolkas tvärtemot vad den var tänkt.
III. AVSLUTNING
Syftet med uppsatsen var att göra en stilanalys av romanen, vilket jag har försökt göra så tydligt som möjligt med exempel, kommentarer och hänvisningar. Arbetet var både intressant och givande och jag märkte att ju längre jag kom i analysen, desto större insikt fick jag om hur genomtänkt och väluppbyggd romanen är.
Liksom flertalet av Wahls böcker, är också Den osynlige berättad ur en objektiv synvinkel. Karaktärerna får själva beskriva sig och sina egenskaper utifrån egna ord och handlingar. Läsaren står således för en viktig del i romanen, nämligen tolkningen. Wahl jobbar också mycket med kontraster i berättelsen, kontraster mellan högt och lågt, både till form och innehåll.
Eftersom detta är en språklig uppsats har jag inte gjort någon analys av innehållet i romanen. Innehållet bör dock kort nämnas med tanke på dess betydelse och samspel med formen, samt på grund av viss kritik författaren fick för romanen.
Den kritik Wahl fick för Den osynlige var att han skrivit utan tydligt moraliskt ställningstagande. Vissa menade att det på grund av detta uppstår en problematik; vems ansvar är det om läsarna väljer att sympatisera med de odemokratiska krafterna, det vill säga nazisterna?[21]
Själv ser jag inget större problem med detta, då jag uppfattar Wahls budskap som väldigt tydligt. Kanske är det just för att han inte berättar hur vi ska tycka, utan tillåter oss tänka själva som budskapet går fram. Ingen vill väl bli skriven på näsan vilka åsikter man ska ha. Givetvis finns det en risk i att ta upp romanen i skolan, men den erfarenhet jag har av gymnasieelever är att de är så pass vuxna och kloka att jag tror att det kan bli givande och intressanta diskussioner om både innehållet och formen i denna roman.
IV. LITTERATURFÖRTECKNING
Litteratur:
Cassirer, Peter, Stilistik & stilanalys (Malmö, 1986)
Första Moseboken, första kapitlet, 3-22 (Stockholm, 1963)
Liljestrand, Birger, Språk i text, handbok i stilistik (Lund, 1993)
Lundqvist, Ulla, Tradition och förnyelse, svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal (Stockholm, 1994)
Melin, Lars; Lange, Sven, Att analysera text, stilanalys med exempel (Lund, 1995)
Wahl, Mats, Den osynlige (Finland, 2000)
Tidskrifter:
Fransson, Birgitta, Om livet som ett isflak, Opsis Kalopsis 1990:2 s. 18-22
Internet:
http://www.svd.se/statiskt/kultur/barnbocker/WahlMats_Den.asp (2002-11-26)
[1]Peter Cassirer, Stilistik & stilanalys, (Malmö, 1986) s. 10
[2]Stilmarkör: ”språkelement som mer eller mindre regelbundet återkommer i texten” - Birger Liljestrand, Språk i text, handbok i stilistik, (Lund, 1993) s. 31-32
[3] Cassirer, s. 78
[4] Liljestrand, s. 154
[5] Ibid., s. 161
[6]Lars Melin, Sven Lange, Att analysera text, stilanalys med exempel (Lund, 1995) s. 140
[7] http://www.svd.se/statiskt/kultur/barnbocker/WahlMats_Den.asp
[8] Första Moseboken, första kapitlet, 3-22 (Stockholm, 1963) s. 9
[9] Liljestrand, s. 82
[10] Ibid.
[11] Ibid.
[12] Liljestrand, s. 82
[13] Birgitta Fransson, ”Om livet som ett isflak”, Opsis Kalopsis, 1990:2
[14] Ulla Lundqvist, Tradition och förnyelse, svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal, (Stockholm, 1994), s. 248
[15] Cassirer, s. 45
[16] Liljestrand, s. 89
[17] Cassirer, s. 42
[18] Fransson s. 18-22
[19] Liljestrand, s. 159
[20] Ibid., s. 161
[21] http://www.svd.se/statiskt/kultur/barnbocker/WahlMats_Den.asp