1

Nu kommer Danken i kajaken.

Han paddlar i kanalen

Överkroppen är naken.

Det är en av de sista dagarna i maj.

Danken paddlar förbi två canadensare.

I den ena sitter Bella.

Hon har rött hår.

Hon ser efter Danken.

Han ser inte henne.

Han bara paddlar.

Nu kommer Danken ifatt sin kamrat.

Han heter Jan.

De har paddlat Kungsholmen runt.

De är trötta.

2

De glider in mot bryggan med sina kajaker.

- Vi paddlade fortare än i går, säger Jan.

Bakom dem hörs flickorna skratta.

Så kommer flickorna paddlande.

De kommer ut under bron.

3

Danken och Jan flyttar sina kajaker.

De vill låta flickorna komma fram till bryggan.

Flickan med det röda håret ser på Jan.

- Bor inte du på Rörstrandsgatan? frågar han.

- Ja, svarar hon. Jag heter Bella.

4

Flickorna lyfter upp sina canadensare på

bryggan.

Jan stiger ur sin kajak.

När Danken ska stiga ur sin kajak välter den.

Danken simmar till bryggan.

- Dåre, säger Jan. Bada i maj.

5

Danken och Jan går hemåt.

Efter Danken blir det blöta spår.

- Bella har varit utomlands, säger Jan.

- Hur vet du det? undrar Danken.

- Hon är solbränd i maj. Då har hon varit

utomlands.

- Hon är snygg, säger Jan. Undrar om hon har

nån kille.

- Dom rödhåriga har alltid en kille, säger

Danken.

6

Danken bor i en lägenhet högst upp i huset.

Hans rum vetter åt gården.

När han öppnar fönstret känner han doften.

Häggen står på gården.

Häggen har vita hängen.

Danken tar av sig de blöta kläderna.

Han dricker mjölk i köket.

För sin inre syn ser han Bella.

7

Jan ringer.

- Ska vi träna?

- Jag orkar inte, svarar Danken.

- Kom nu, säger Jan. Vi möts på gatan om fem

minuter.

De går till boxningslokalen.

Utanför Filadelfia står kastanjerna med vita ljus.

Genom de öppna  kyrkdörrarna hörs musik.

8

De kommer till klubben och klär om.

Uppe i träningslokalen ekar slagen.

Danken och Jan hoppar rep.

Allt de gör görs i tre minuter.

Klockan ringer.

De vilar.

Sedan ropar tränaren " Tiiiiid..."

Och de börjar träna igen.

Efter rephoppningen boxar de i luften framför en

stor spegel.

Sedan slår de på varsin säck.

De har röda handskar med hål på tummarna.

Säckarna dinglar.

Sedan tränar de i ringen.

Först Danken, sedan Jan.

Tränaren har plattor på händerna.

- Rak vänster! kommenderar tränaren.

De anfaller plattorna på det sätt som tränaren

föreskriver.

De blir mycket trötta.

9

När de har tränat färdigt går de hemåt.

Dörrarna till Filadelfiakyrkan är stängda.

De går hem till Danken.

Dankens mamma Ingrid har lagat köttbullar.

Hon frågar Jan om han vill äta med dem.

Medan pojkarna äter frågar Ingrid vad de gjort.

Är de trötta?

Ja.

Ska de stanna hemma?

Nej.

Efter middagen går pojkarna ner på gatan.

De fortsätter bort mot järnvägstunneln.

De går ner till kanalen.

På gräset framför slottet sitter Bella med sina

kamrater.

Bella sitter på filten med benen i kors.

Hon nickar och kisar mot Danken.

- Ellen har tappat sin cykelnyckel, säger hon.

Bella letar i gräset.

En av Bellas kamrater har svart hår.

- Tyvärr kan jag inte bjuda på nånting, säger

hon.

Sedan frågar hon Danken och Jan om de bor i

närheten.

Hela tiden letar Bella efter den tappade nyckeln.

- Vi bor vid Rörstrandsgatan, säger Jan.

-Jag bor i huset där Ferlin bodde, säger Bella.

Den svarthåriga tar sin telefon och ringer.

Hon talar med Ellen.

- Vi hittar den inte, säger hon i telefonen.

Danken möter Bellas blick.

-Ferlin, säger Danken. Poeten. Han bodde i

samma port som Lenin.

Bella skakar sitt långa hår.

- Nej, säger hon. Det gjorde han inte.

- Ska vi slå vad? föreslår Danken.

11

- Vi slår vad om den här, säger Bella. Det är

två kvar.

Danken tar tablettasken och skakar den.

- Kan ni inte leta reda på Ellens nyckel i

stället? frågar den svarthåriga.

- Hur ska vi få veta vem som vunnit vadet?

undrar Bella.

- Vi får gå hem till dig och fråga, säger Danken.

Och så ger de sig iväg bort mot

järnvägstunneln.

12

Bella och Danken går genom tunneln.

De ska ta reda på om Nils Ferlin bodde i samma

hus som Lenin.

- Har du bott här länge? undrar Danken.

- Vi flyttade hit i förra veckan, svarar Bella.

- Varför flyttade ni? frågar Danken.

- Dom skilde sig, svarar Bella.

Danken pekar bort mot slottet.

- Jag brukade leka där, säger han.

- Jag springer där ibland, säger Bella. Jag spelar

fotboll och måste konditionsträna.

13

De släntrar genom tunneln.

Över dem går tågen.

14

Danken sparkar till en tomburk.

Bella springer efter den.

Det långa håret fladdrar.

Hon sparkar till burken så att den med en smäll

träffar tunnelns vägg.

- Det är snyggt, säger Danken.

- Vilket?

- Ditt hår. Jag gillar rött hår.

- Synd, säger Bella.

- Varför?

- Jag kommer aldrig att ha rött hår.

Danken skrattar.

- Men du har ju rött hår.

- Du ser fel, säger Bella.

Då kommer en tunnhårig man joggande.

Danken ropar till honom.

- Förlåt, får jag fråga en sak?

Mannen stannar och flåsar.

Han är svettig i pannan.

- Vad har hon för hårfärg? frågar Danken.

Mannen andas hastigt och ser på Bella.

- Du är rödhårig, säger han.

- Nej, säger Bella.

- Det är du visst, säger joggaren. Det kan vem

som helst se.

- Jag är inte rödhårig. Har aldrig varit och

kommer aldrig att bli! vrålar Bella.

- Du är rödhårig, flåsar joggaren. Jag borde väl

veta. Det är jag som är författaren.

Quicktimefilm, 750 kb

14

- Jag tror inte att det är du! ropar Bella.

Men joggaren har redan försvunnit in i tunneln.

- Han har gett mig rött hår trots att jag hatar

rött hår, säger Bella.

Danken börjar skratta.

- Nu sa du det. Rött hår. Du erkände att ditt hår

är rött.

Bellas läppar blir till smala streck.

- Jag färgar det, säger hon. Blått.

Danken skakar på huvudet.

- Du kan inte veta om det är din idé eller hans.

Författaren kanske just har bestämt sig för att

du ska ha blått hår.

- Det är sant, säger Bella.

15

De går backen upp mot Norrbackagatan.

Rörstrandsgatan delar sig och löper ut som på

en terrass. De följer gatan bort mot Bellas port.

- Här är det, säger hon och pekar på nummer 40.

Här bor jag.

Danken ställer sig vid räcket och ser ner i

avgrunden.

Det är tio meter ner till gatan nedanför.

- På helgerna kommer klättrarna, säger Danken.

De har en liten påse på ryggen.

En påse med talk eller kalk.

För att få bättre tag.

- Vad slog vi vad om? undrar Bella.

-  Lenin, säger Danken. Jag sa att han bodde här.

- Det tror jag inte, säger Bella. De skulle ha satt

upp en staty, som de har gjort med Ferlin.

16

Bellas rum har två fönster.

Där finns en stor väggspegel.

Man kan se slottet och kanalen genom fönstret.

På golvet finns inga mattor.

Skrivbordet är vitt.

Sängen har ett virkat överkast.

Bella går till skrivbordet och slår på datorn.

Danken går till fönstret.

Det står en kikare på fönsterbrädan.

Danken riktar kikaren mot kanalen.

- Författaren, säger han. Jag ser författaren.

Sedan vänder han sig mot Bella.

- Vad gör du?

- Jag söker efter Lenin, svarar hon. I

nationalencyklopedin.

Hon slår in ett kommando.

På en gammal journalfilm kan hon se Lenin.

- Titta! ropar Danken. Han ser ut som

författaren!

- Just det, säger Bella. Precis som författaren.

Danken återvänder till fönstret.

Genom kikaren iakttar han joggaren som liknar

Lenin.

- Var är toaletten? frågar Danken.

- I hallen, svarar Bella.

Danken går ut i hallen.

Han hittar toaletten.

Tandborstarna på spegelhyllan ser nya ut.

Toalettpappersrullen är inte öppnad.

Danken iakttar sin bild i badrumsspegeln.

Så går han ut i hallen

och ser det han inte såg förut.

Där finns en spegel med guldram och

ett litet bord med marmorskiva.

17

Danken återvänder in till Bella.

Nu ser han gitarren.

- Spelar du? undrar han.

- Vill du höra? frågar hon.

Bella startar bandspelaren.

Danken sätter sig på golvet.

Bella står framför spegeln och borstar sitt hår.

- Texten är av Karin Boye, säger Bella. Hon

kände Ferlin. Och hon kände Gunnar Ekelöf.

Han bodde här borta.

Så spelar hon en annan melodi på bandspelaren.

-Det här är inte Boye, säger hon. Den här har jag skrivit själv.

18

Då händer någonting.

Hon bleknar.

Ansiktet får färgen av tidningspapper

som legat i regn.

Danken frågar:

- Vet du vad klockan är?

- Vet du vad klockan är? svarar hon.

Förfärad iakttar han hennes förvandling.

Läpparna är utan färg.

- Vet du vad klockan är? upprepar hon.

Han tar ett steg emot henne.

Hon ser förbi honom, ut mot hallen.

Han vänder sig om.

Där står två män.

Den ene är ung.

Den andre är medelålders.

- Vet du vad klockan är? frågar Bella.

Den yngre mannen riktar vad som ser ut som en

mobiltelefon mot Bella.

Han håller den som man håller

fjärrkontrollen till tv - n.

Kikaren har fallit ur hennes hand.

- Ambulans! ropar Danken.

- Hon är urkopplad, säger den yngre.

- Det här blir svårt för dig att förstå, säger den

äldre. Sätt dig och lyssna.

Och Danken sätter sig.

19

- Vi ger dig tretusen kronor, säger den äldre.

Du får tretusen kronor i månaden under fem års

tid, så länge du håller tyst.

- Hon ska användas i marknadsundersökningar,

säger den yngre. Och kanske till lite annat

också.

- Vi vill inte att våra konkurrenter ska få veta hur

långt vi har kommit, säger den äldre.

- Hon är bara en maskin, säger den yngre.

- Tretusen i månaden i fem år, säger den äldre.

Danken går till Bella och faller på knä.

Han känner på hennes hals.

Så reser han sig och går ut i hallen, öppnar

ytterdörren och stänger den varligt bakom sig.

20

Nere på gatan kliver han över staketet och

börjar klättra neråt.

Han klänger där på väggen som en spindel

i ett nät av sten.

Så faller han.

Han rullar runt i grässlänten, reser sig,

linkar och haltar därifrån.

21

Att tiga - är det

ingenting?

22

Då kommer Jan ur tunneln.

- Var är hon? frågar han.

- Hon stack.

På trottoaren utanför restaurang Paus sitter

kvällsmänniskorna med sina måltider.

- Jag går upp till mig nu, säger Danken.

I gryningen vaknar han.

Han ligger innanför sitt öppna fönster.

Doften från häggen kan anas i rummet.

Han har hört musik i drömmen.

Eller var det

musik från ett rum på andra sidan

gården?

Så stängs ett fönster eller upphör drömmen.

Han blir liggande i sin verklighet.

Tigande ligger han där i försommarnatten.