13

De går på bron över vägen.

Under dem rusar bilarna.

De går genom tunneln.

Ovanför dem

loken

godsvagnarna.

Allt det som ska flyttas från

den ena orten till den andra.

Allt det som ska

vara

någon annan stans

i framtiden.

Eller om en stund.

De tiger jämsides ända in i tunneln.

Danken sparkar en tomburk.

Bella springer efter den, det långa håret fladdrar.

Hon sparkar till burken så att den med en smäll

träffar tunnelns stenvägg.

-Vart går vi egentligen? frågar hon.

-Till din port, svarar Danken.

-Men vad ska vi göra där?

-Vi har slagit vad.

-Jag vet. Men hur ska vi få veta vem som har

rätt?

-Vi kanske kan fråga nån, föreslår Danken.

Någon

som bor där du bor.

-Jag bor där, säger Bella. Men du tycker inte att

jag vet.




-Somliga kanske vet mer än du, säger Danken.

-Ingen vet mer än jag, påstår Bella.

-Är det sant?

-Det är snyggt, säger Danken.

-Vilket?

-Ditt hår.

-Tycker du?

-Jag gillar rött hår.

-Det är inte rött, säger Bella. Har aldrig varit och

kommer aldrig att bli.

Quicktimefilm, 750 kb

-Jag gillar rött hår, upprepar han.

-Synd, säger Bella.

-Varför det?

-Jag kommer aldrig att ha rött hår.

-Men du h a r rött hår.

-Nej.

-Men jag ser att det är rött!

-Du ser fel.

-Ska vi slå vad? frågar Danken.

-Om vaddå? undrar Bella.

-Om att ditt hår är rött.

-Vad ska vi slå vad om? Du har väl inga fler

biobiljetter?

-Du kan få en privatlektion, säger Danken.

-I vad?

-Fotboll, kajakpaddling, boxning.

-Jag har sett dig v ä l t a med kajaken.

-Jag kan lära ut hur man klarar sig när man vält

med Kajaken, säger Danken. Vad får jag om jag

vinner?

-Också en privatlektion.

-I vad?

-Det får du veta om du vinner.

-Okhej, säger Danken. Vi har slagit vad om färgen

på ditt hår. Du säger att det inte är rött. Om jag kan

få någon att säga att det är rött så har jag vunnit.

Om du kan få någon att säga att det inte är rött så

har du vunnit.

-Just det, säger Bella. Jag kommer att vinna.

-Vi frågar honom, säger Danken och pekar på en

tunnhårig man med skägg.

Den skäggige kommer joggande i träningskläder.

När han ska passera Bella och Danken ropar Danken

till joggaren.

-Förlåt, får jag fråga en sak?

Joggaren stannar och ser på dem. Han

är svettig i pannan.

Danken pekar på Bella.

-Vad har hon för hårfärg?

-Du är rödhårig, säger joggaren till Bella.

-Nej, säger Bella.

-Det är du visst, säger joggaren. Det kan vem som

helst se.

-Det är jag inte alls! Jag är inte rödhårig, har aldrig

varit och kommer aldrig att bli!

-Du är rolig. Vet du inte vem jag är?

-Nej, säger Bella.

-Det är jag som är författaren, säger joggaren och

börjar springa in i tunneln. Och så springer han

därifrån och Bella och Danken ser efter honom.

-Jag tror inte att det är du! ropar Bella. Jag tror inte

att det är du som är författaren!

Men joggaren svarar inte. Han inte ens vänder sig om.

-Det var han, säger Danken. Han bor här. Jag vet

det. Jag har sett honom förut. Han äter på Paus

ibland. Det är han som är författaren.

-Tsss…säger Bella. Jag skiter i honom. Han är i alla

fall bara en elak gubbe.

-Varför tror du att han är elak? undrar Danken.

-Han har gett mig rött hår trots att jag inte vill ha

det. Det är elakt.

-Nu sa du det! ropar Danken.

-Vad?

-Du erkände att ditt hår är rött. Jag har vunnit.

Bella kniper ihop munnen så att den blir till ett

streck.

-Det räknas inte.

-Vad? undrar Danken.

-Det räknas inte om det är författaren som säger att

mitt hår är rött.

-Varför inte?

-För att han kan ge mig vilken hårfärg som helst.

Han bestämmer över mig, över dig också. Han har

hittat på allt det här. Vi måste fråga nån annan. Nån

vanlig.

-Jag är vanlig, säger Danken. Fråga mig.

Bella skakar på huvudet och håret far fram över

hennes ansikte.

-Du är inte vanlig, säger hon. Åtminstone tror jag

inte det.

-Varför inte?

-Han har hittat på dig också.

-Varför skulle han ha hittat på just dig och mig?

Varför inte allting?

-Det är frågan, säger Bella.

-Du är rolig.

-Varför säger du så? undrar Bella.

-För att du tror att du inte är vanlig.

-Vad menas med att vara vanlig? frågar Bella.

-Som alla andra förstås. Att vara vanlig betyder att

man är som alla andra. Normal.

-Just det, säger Bella. Det har jag känt i hela mitt

liv. Att jag i n t e är som alla andra. Jag är onormal.

-Men du tror väl inte att den där lille gubben har

hittat på dig?

-Varför inte?

-Varför?

-För att han är författaren. Det är alltid författaren

som bestämmer.

-Om det är författaren som bestämmer, säger

Danken, så kan du väl bli författare du också och så

kan du bestämma. Till och med över honom,

joggaren.

-Jag undrar om det fungerar, säger Bella.

-Prova, säger Danken. Skriv nånting.

-Om vad? undrar Bella.

-Om en tjej som bor vid Rörstrandsgatan och tror

att en gubbe i träningskläder bestämmer vilken färg

hon ska ha på håret.

-Jag kan färga det, säger Bella och drar i håret.

Blått.

-Visst, säger Danken. Men hur vet du att det inte är

författaren som hittat på att du ska få för dig att

färga håret?

-Det kan jag inte veta, säger Bella.

15

De kommer till Norrbackagatan där

Rörstrandsgatan delar sig.

En del av Rörstrandsgatan går vidare som på en

terrass.

En annan del löper neråt en backe längs en mur bort

mot tunneln under järnvägsspåren.

Husen på Rörstrandsterrassen ligger högt

uppklättrade över Karlbergssjön, Karlbergs slott

och järnvägsspåren.

De följer gatan bort mot Bellas port.

-Här är det, säger hon och pekar på nummer 40. Här

bor jag.

-Vad var det vi slog vad om? undrar Danken.

-Mitt hår, svarar Bella. Om det är rött eller inte.

-Nej, innan. Vad slog vi vad om?

Danken ställer sig vid räcket. Bella

kommer och ställer sig bredvid.

De tittar ner längs stenväggen. Det är tio meter ner

till gatan.

-Klättrarna är här på helgerna, säger Danken. Har du

sett dem?

-De har rep och karbinhakar och små påsar med

kalk. De sätter kalk på fingrarna för att inte tappa

taget. De klättrar varje helg.

-Jag har inte sett dem, säger Bella.

-Eller också är det talk, säger Danken. Jag tror att

det är talk.

-Vilket?

-Det de har i en liten påse på ryggen. Det de sätter

på fingrarna för att få bättre tag.

-Talk eller kalk, vad är skillnaden?

-En bokstav.

-För klättraren.

-Skillnaden mellan att hålla fast och falla.

Skillnaden mellan att stiga upp eller hamna i

avgrunden.

-Är det här en avgrund? undrar Bella och lutar sig

över räcket.

-Kanske, säger Danken. För den som faller är det en

avgrund. För den som kommer upp med talk eller

kalk på fingrarna är det ett fritidsnöje att ha svävat

över avgrunden. Det är som med boxningen. Man

gör det för att se om man kan besegra rädslan.

-Vad slog vi vad om? undrar Bella.

-Lenin, säger Danken. Du sa att han inte bodde här.

-Varför skulle Lenin bo här?

-Nånstans behövde han väl bo, påstår Danken.

-Men varför just här?

-För att han hade vänner i huset.

-Jag tror det inte. De skulle ha satt upp en statyett,

som de har gjort med Ferlin, säger Bella.

-Lenin var en tyrann. Man sätter inte upp statyer

över tyranner.

-Vi måste fråga nån, säger Bella. Vem ska vi fråga?

-Författaren, säger Danken. Han måste veta.

-Det kanske står i uppslagsboken, säger Bella. Vill

du följa med upp?

16

Bellas rum.

Två fönster.

Ljus från söder.

Utsikt.

Kanalen

Grönskan

Slottet det vita.

Inga mattor på golvet men spegel.

Breda plankor.

Vitt skrivbord.

Sängen med virkat överkast.

Skor över golvet.

Träningsskor

Pumps

Loafers

Ett par vita strumpor med blå rand på skaftet.

Bella och Danken står bredvid varandra i dörren.

-Här bor jag, säger Bella. Vi kan kanske hitta

nånting på nätet.

Och hon går till skrivbordet och slår på datorn.

Det doftar av såpa.

Det doftar rent.

Danken går till fönstret och ser ut.

På fönsterbrädan står en ormbunke och bredvid

denen kikare.

Ormbunken har röda blad.

Danken sätter kikaren till ögonen.

Han ser en flicka på gräsplanen vid kanalen framför

slottet.

Han ser en joggare.

Joggaren är tunnhårig och har ett litet skägg.

-Författaren, säger Danken. Jag ser honom.

Han springer. Kom får du se. Danken vänder sig om,

men Bella har satt sig framför datorn.

-Vad gör du? frågar Danken.

-Nationalencyklopedin, säger Bella och slår in sitt

användarnamn och sin kod. Sedan skriver hon:

Det kommer upp en möjlighet att se en film. Bella

trycker igång filmen och den börjar laddas ner.Det

är en gammal journalfilm.

-Vill du inte se författaren? frågar Danken och hålle

fram kikaren.

-Varför skulle jag vilja det? undrar Bella.

-För att han är därnere vid kanalen.

-Om jag går till fönstret och tittar på honom är det

bara för att han vill det. Han har skrivit in det i sin

berättelse. Han försöker styra mig.

-Och när du vägrar så gör du också som han vill, för

han har bestämt att du ska vägra, säger Danken.

-Just det, säger Bella. Titta på Lenin!

-Titta på Lenin! ropar Danken.

-Han ser ut precis som författaren!

-Det är inte klokt, säger Danken.

-Helt vridet, säger Bella.

Och Danken går med kikaren i handen till fönstret

och så lyfter han kikaren och iakttar mannen långt

därnere vid vattnet.

-Han har satt sig på bryggan, säger Danken. Han ser

ut precis som Lenin.

Men Bella svarar inte. Hon har tagit bort filmen och

börjat läsa texten.

-Hur kan han se ut precis som Lenin? undrar

Danken.

-Hur kan jag se ut precis som Bella? frågar Bella.

-För att du ä r Bella.

-Är jag?

-Det är klart att du är.

-Hur vet du det? Jag kanske bara sagt att jag heter

Bella. Egentligen heter jag…

-Lenin, säger Danken. Eller Ferlin.

-Ferlin är ett fint namn, säger Bella. Jag skulle vilja

heta Ferlin. I förnamn. Ferlin Nelson. Det låter väl

bra?

-Heter du Nelson, som amiralen?

-Det är i alla fall vad jag kallas.

-Men är det ditt namn?

-Det är mammas namn. Det står ingenting om att

Lenin bodde i Stockholm.

-Man kanske kan ringa och fråga?

-Vart?

-Ryska ambassaden.

-Mamma kanske vet, säger Bella och så tar hon sin

telefon och bär den till sängen, sätter sig mot

väggen med benen under sig och slår ett nummer.

Sladden är lång och grå och ligger i kringlor över

golvets fernissade trä.

-Hej mamma. Får jag fråga en sak? …Lenin…Har han

bott i vårt hus?

Det är tyst en stund och Bella ser på Danken medan

hon nyper sig i armen.

-Lenin, upprepar hon, han ryssen.

-Jag vet mamma, Ferlin har bott här. Det sitter en

statyett på väggen bredvid porten. Han flyttade hit

1916. Men Lenin. Ryssen.

-Tack då, säger hon. När kommer du hem?

-Var är toaletten? frågar Danken.

-Meddetsamma till höger, svarar Bella och lägger på

luren.

Danken går ut i hallen. Han känner på den första

dörren till höger, men den är låst. Så ser han att det

finns en dörr längre bort. Han går in på toaletten.

Det är städat därinne - som om han är den förste

någonsin som är där.

Rullen med toalettpapper har aldrig öppnats.

Tandborstarna på hyllanser alldeles nya ut.

Först senare ska han tänka på det och förstå.Först

senare ska han begripa att allt inte är vad det synes

vara.


Badrumsskåpets klara

glas.

Han iakttar sin

bild i spegeln

full av undran och

förtjusning.

Han ser sin bild och

närmar munnen

till sig själv.

Närmar läpparna till glaset.

Kysser i

förtjusning

den som han vill kalla sig,

den som han vill kalla jag

den som du skall kalla

du.

Så går han ut i hallen och

ser det han inte

tidigare såg.

Ännu en spegel , hög och

bladguldsramad och med

ett litet bord med

marmorskiva framför.

Två vita ljus,

en sax att klippa veken.

Böjda, svängda ben

en pust från Fattigsverige,

bondeplågarnas tid

idyllen

idyllen

idyllen

för alla

som inte dog i barnsäng,

av

snuva eller brusten blindtarm.

Till början av den här sidan (Kapitel 13 - 16)

Kapitel 1 - 5

Kapitel 6 - 12

Kapitel 17 - 22